Ända sedan sin Green On Red har Chuck Prophet varit en stabil rockare med hög lägstanivå, och han har inga planer på att ändra på det. På sitt trettonde soloalbum överraskar han inte med innovationer utan med att tydligare än vanligt peka ut sina förebilder och inspirationskällor. I Countryfied Inner City Technology gör han Rolling Stones bättre än Stones, och på andra håll är Dylan respektive Springsteen lika påfallande. Wish Me Luck är i allt väsentligt - storslaget crescendobyggande, självbiografiskt refererande och till och med små utrop och stön - en Mott The Hoople-ballad, och i texterna dyker såväl Henry Rollins som Talking Heads upp.
Men även om hans byggstenar är lättidentifierade och breda är Chuck Prophet likväl en personlighet i sig själv. Med en röst som förenar blaserad amerikansk bakgatsromantik med varmt engagemang, med sina stabila rocklåtar och sina kraftfulla rockarrangemang är det han snarare än mer högprofilerade artister som till exempel Ryan Adams som har gjort höstens tradrockalbum.
