Jag växte upp under nittiotalet, under prime Christina Aguilera. Jag loopade Genie in a Bottle och kollade Dirty på MTV med skräckblandad förtjusning, men var alltid lite rädd för Xtina. Hon var alltid de utstöttas och alternativas beskyddare och jag som var livrädd för allt som över huvud taget stack ut föredrog definitivt Britneys fladdrande ögonfransar och oskyldiga framtoning.
Det är precis samma Christina vi möter på Liberation - hennes första fullängdare på 6 år - och i någon mån kanske jag växt ikapp henne? Jag kan nu i alla fall till större grad uppskatta henne - hennes enorma röst, hennes identitetssökande, och samma “feminism” (levererad i läder-chaps) som andravågen-feminister fnyser åt.
Plattan har tagit 4 år att spela in, och har haft lika många producenter och kollaboratörer som Mickey Mouse Club hade stjärnor, vilket lämnar en viss splittrad eftersmak. På det stora hela är detta dock helt betydelselöst för en toppliste- och singel-artist som Aguilera. Spåren kommer att bedömas isolerade - och enskilda bangers har plattan definitivt. Anderson Paak-proddade Like I Do har härligt gung och Kanye West-samarbetet Accelerate gästat av Ty Dolla $ign och 2 Chainz växer.
