Cherrie – Naag Nool

Axel Almström 09:27 4 Jun 2021

Sherihan ”Cherrie” Hersi är en av få verkliga R&B-stjärnor i Sverige. På hennes senaste album blandar hon stjärnglansiga R&B-hits med sömndrucken pop-soul.

Naag Nool (”en kvinna som lever” på somaliska) är en tungviktarskiva. Den är klädd i tjock och len produktion med djupt basregister och ett duntäcke av R&B-beats att svepa runt sig. Ovanpå flyter Sherihans röst som en fjäril – lätt och självklar.

Alla vet att R&B-artister gärna dyker ner i kärlekstemat med huvudet före. Naag Nool är inget undantag – fast kärlekssångerna här är långt ifrån ”When a man loves a woman”-territorium. I stället sjunger Cherrie om kvinnorna i sitt liv, och om att älska sig själv. På Lo’s interlude sjunger hon till en barndomsvän. På Lever & ler sjunger hon om att älska sin spegelbild.

Som så mycket annan modern R&B är skivan dekorerad med proddade traptrummor och dånande bas, men Naag Nool har också hjärtat fast i 90-talet. Musiken lever och andas (modern) klassisk R&B. Den gottar sig i det smöriga, sega och honungslena.

Bland allt det sega och släpiga (tempot är ibland lite väl långsamt) piggar den afrobeatsinspirerade Brownskin guld med gästande Jamkid upp. De avslutande topplistepop-låtarna sticker också ut från mängden, men på ett inte-fullt-lika-positivt vis. Pophitsen känns för utstuderade. De låter välljudande men formpressade.

Cherrie lyser självklarast när hon gör helhjärtad R&B och soul. Som på Hetsigt, med sitt hypnotiserande låga tempo, eller No lie med sin studsiga och bastunga energi. Då dansar Sherihan runt de djupa beatsen.

Läs även: Cherrie hyllar kvinnorna i sitt liv.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Greentea Peng – MAN MADE

Man Made är en soulskiva som plockar inspiration från hela världen och hela tidsrymden. Det är en eklektisk blandning av soul, psykedelia, hiphop, flyktig jazz och dub med tunga basgångar.

Greentea Peng heter egentligen Aria Wells och är från sydöstra London. Man Made är hennes debutalbum. I grunden är det ett tillbakalutat album, dränkt i tunga grooves och Wells neo-souligt rökiga röst, men det lyfts också upp av livliga trummor och pigga melodislingor.