The Charlatans

admin-kollegorna 15:49 31 May 2004
Det var fjorton år sedan Charlatans släppte [I]Some Friendly[/I] som innehöll [I]Then[/I] och [I]The Only One I Know[/I]. Därifrån till sommaren 2004 har det hunnit passera en väldig massa år av NME-sonkad, klubbknarkande, indiepackad, manchester-flörtig orgelrock. Dock oftast snyggt paketerad i trallvänliga melodier och med en söt prydnadsrosett i Tim Burgess. Idag har de gjort en skiva vars omslag skvallrar om en kommande Eagles-retro spetsad med några droppar [I]Hem till gården[/I]. Läste ni nyss den meningen och är fortfarande kvar? Okej, titellåten [I]Up At the Lake[/I] är pubig, gubbig, stölig rock med en gnatande bluesrytm. Oj, oj, [I]Feel the Pressure[/I] är så mycket arena att Ullevi framstår som en studentetta medan [I]Bona Fide Treasure[/I] är en blandning av den stormiga blåsfebern som drog över Sverige förra sommaren och några pillemariska gitarruppvisnigar. Och jag kan inte låta bli att undra. Vem bryr sig om The Charlatans? De hormonstinna indiepopparna som inte gjorde annat än att öva in Tims Liam-plagierade duckwalk på 90-talet har förhoppningsvis växt upp och de barn av idag som "upptäcker" dem gör det förhoppningsvis med [I]One to Another[/I] istället för med detta, Den Stora Gubbskivan med Liverpoolska Filharmonikerna.
Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Smisk - Världens äckligaste rockgrupp

När malmöborna passerade Stortorget för någon vecka sedan möttes de av en makaber syn. Det hängde nämligen en död svan i en snara från kungastatyn. Som tur var visade det sig vara en väldigt autentisk fejksvan, planterad av Smisk (de sysslar trots allt med punk, inte death metal). Gärningen var en blinkning till deras tidigare singel Jag sköt svanen (det pågår tydligen nån svan-gate i Malmö, orkar inte förklara). Det djärva hysset symboliserar både ambitionsnivån och kaxigheten hos bandet ganska väl.
 

Timecop1983 - Faded Touch

Timecop1983 har, som en av genrens mer meriterade leverantörer av lågmäld synthwave, en förmåga att skapa drömlika landskap likt få inom denna musikstil, samtidigt är dessa cinematiska ljudmiljöer abstrakt och blir lätt ganska bakgrundssvalkpigt likriktade. Därför är hans samarbeten med starka sångare väldigt tacksamma, vilket också gjorde den föregående plattan Night Drive från 2018 karriärens bästa.