Självklart måste en sångerska kunna unna sig att luta sig tillbaka ibland i sin karriär. På sin fjortonde soloskiva plockar Cassandra Wilson rutinmässigt ett par standards av Sting och Dylan, ett par udda val från andra musikstilar, Muddy Waters [I]Honey Bee[/I] och Willie Nelsons [I]Crazy[/I], och sätter bandet i arbete med sparsmakade och rätt fantasilösa arrangemang -- inte för komplicerat, gubbar. Till slut reser hon sig ur soffan och sjunger låtarna rätt upp och ner, med all sin kompetens men utan att engagera sig speciellt.
Passionen från hennes poptolkningar av Monkees, hennes Miles-skiva eller förra årets deltablues är långt borta.
Bara på sin egen [I]What Is It?[/I] piggnar hon till. Här finns plötsligt ett groove, här är det plötsligt soul, här plockar Cassandra Wilson plötsligt både roots och r'n'b ur bakfickan och visar att hon hade kunnat ta upp kampen med Erykah Badu om hon hade velat. Men varför skulle Cassandra Wilson vilja det, positionen som jazzens just nu största vokalissa är alltför bekväm och trygg.
I [I]On This Train[/I] tappar hon farten och måste stanna till och harkla sig. Men det betyder inte omtagning för Cassandra Wilson. Arbetsdagen har bara åtta timmar, skivbolaget vill ha en skiva om året, tronen för jazzens vokaldrottning är redan hennes. Varför bry sig?
Skivbolag:
Artist:
