Sprout visar med Carnival boy vilket ypperligt forum en soloplatta kan vara för en artist som annars gömmer sig i ett kollektiv. Fullmatad som den är med lättrallade popblänkare, klockren stämsång och refränger som bygger bo i hypotalamus vill man att den skall snurra för alltid. Plattan kryllar av dynamisk och begåvad popmusik varvat med något instrumentalspårsamt ett par skönt ödsliga ballader. Carnival boy skulle kunna vara soloplattan Roger McGuinn aldrig spelade in 1969. Undrar varför inte Sprout får större utrymme för sitt låtskrivande i Guided By Voices?