1998 har varit det sämsta året för hiphop sedan genren föddes. Att som många skylla allt på Sean "Puffy" Combs är dock att göra det för enkelt för sig. Vänta tio år och Puffy kommer att framstå som nittiotaletsBerry Gordy. Ett musikgeni som gjordes sin tids bästa popmusik.För även Berry Gordy, precis som väldigt många svarta artister med ghettobakgrund, var besatt av att tjäna så mycket pengar så snabbt sommöjligt. Jämför gärna Puffys hårdrockförsök med de Motown-album därartisterna gjorde Beatles-covers. Att till exempel Supremes under sinastorhetsår spelade in skit som [I]A Bit Of Liverpool[/I] och [I]The SupremesSing Country Western & Pop[/I] försämrar inte på något sätt deras andraskivor.Av samma anledning tror jag att Sean "Puffy" Combs hiphop kommer atttillhöra den musik från vår tid som faktiskt kommer att åldras bäst. Omtio år kommer folk fortfarande att jubla åt Puffy-mästerverk som [I]Mo'Money, Mo' Problems[/I] (Notorious BIG) och [I]Flava In Ya Ear[/I] (Craig Mack) -- men däremot tvivlar jag på att någon 2008 kommer att bry sig omartister som Company Flow.Förklaringen till att 1998 varit ett så uselt år för hiphop ligger lika mycket hos hiphopens nya undergroundscen som hos lättköpta covers. Många slår sig för bröstet och talar om att göra "ren" och "sann" hiphop. Resultatet blir regressiv retromusik -- skivsamlarhiphop som aldrig når ut till några andra än de redan invigda -- i stället för progressiv svart musik som för genren framåt. Hiphopen har heller aldrig varit vare sig "ren" eller "sann" utan är av födseln en bastardgenre. Glöm inte att när musikformen föddes i Bronx i mitten av sjuttiotalet stod Afrika Bambaataa och scratchade med Thin Lizzy-skivor.Hur ont det är om bra ny hiphop blev också uppenbart när jag nyligen spenderade en eftermiddag inne på skivaffären Fat Beats i New York, kanske världens ledande affär för hiphop. De tolvor som för närvarande säljer bäst är inte nya utan nyuppressade tolvor med låtar som är tre, fyra, fem år gamla. [I]Who Got The Props?[/I] (från 1993) och allt med Black Moon. Allt med Mobb Deep. [I]Brooklyn Zoo[/I] med Ol' Dirty Bastard och [I]Ice Cream[/I] med Raekwon. Det är nästan som om hela genren nådde sin kulmen 1995-96 och att sedan luften gick ut ungefär samtidigt som Wu-Tang Clan släppte sin jobbiga dubbel-CD.Inne på Fat Beats finns en discjockey som hela tiden lägger på nya eller, rättare sagt, gamla tolvor. När man gett upp hoppet på att höra något nytt som inte bara låter okej -- jo, det finns mycket ny hiphop som låter okej men aldrig ny eller omtumlande -- utan något nytt låter lika omtumlande bra som Geto Boys [I]Mind Playing Tricks On Me[/I] eller Black Moons debutalbum, så fylls plötsligt rummet av en låt som låter lika angelägen, påträngande och lika "just nu" som New York-trafiken nedanför fönstret.Jag frågar vad det är och discjockeyn visar upp en provpressning."Canibus, from the album." Han betonar "the", trots att det är Canibusdebut och inte kan förväxlas med någon annan skiva, men när jag sedankommer hem till Sverige och hör CD:n förstår jag vad han menar. Canibusalbum är verkligen "the album". Det album som hela hiphopscenen just nubehöver - den CD som även vi som blivit så bekvämt medelålders att viinte orkar gå på klubbar faktiskt måste gå ut och köpa.Jag upptäcker att låten jag hörde i skivaffären heter "Niggonomentry". Jag spelar den tre gånger, fem gånger, tio gånger. Därefter lyssnar jag även på resten och blir nästan chockad när jag inte hör någon utfyllnad eller något trams utan tolv väldigt, väldigt bra låtar. Canibus är smart. Så smart att han på klassiskt Malcom McLaren-manér iscensätter en misstänkt fejkad fejd med LL Cool J som ger honom massor av PR. Så smart att han inte drömmer sig tillbaka till 1988 (old school-året nr 1) utan gör allt vad han kan för att prestera något vi inte hört förut. Årets bästa hiphopalbum - tack för det.Skivbolag:
Artist:
