När Kraftwerk genomförde sina första turnéer hade en av deras tekniker som stående uppdrag att klippa av högtalarsladdarna i hissen, eftersom de hellre lyssnade på intressanta hissmotorljud än muzak. Var finns den teknikern nu när man verkligen behöver honom?
För inte sedan B.E.F. (Heaven 17s sidoprojekt) i början av 80-talet ville "uppdatera" vad man ansåg vara den bortglömda soulmusiken med hjälp av stiff synthbas, trumpetljud på Korg-synthar och avdankade vokalister som Tina Turner har vi hört något mer humorlöst daterat som Burt Bacharachs umptonde comeback.
Smöriga arrangemang är en sak, men när de framförs på gamla Casios direkt från loppisen, och någon alltför inflytelserik skivbolagsuppkomling dessutom fått för sig att det vore cool med moderna beats i botten, då blir det direkt illamåendeframkallande. Istället för minnesvärda melodier får vi malande triphoprytmer bakom finessfattig orkestermuzak full av Kenny G-saxofoner och muterade trumpeter och en tjejkör som uppenbarligen fått giget tack vare andra kvaliteter än vokalkompetens. På tre spår är det till och med självaste Dr Dre som står för rytmlooparna, hur absurt det än låter, men det blir inte mindre muggigt för det.
Skivans enda försonande drag är ett inhopp av Rufus Wainwright, som inte kan misslyckas i år, medan Elvis Costello bidrar med en av sina mest överpretentiösa jazzvarianter, så full av avancerade tempo- och tonförändringar att han själv tappar kollen på var det ska landa.
Inte ens den tragikomiska charmen i Burt Bacharachs egna spruckna stämma, aningen sämre än William Shatners, förmår lindra plågan. Under den postmoderna eran grävde vi med ett outgrundligt ironiskt leende upp Burt Bacharach igen. Nu är det dags att begrava honom igen, han luktar riktigt illa.Skivbolag:
Artist:
