När alla andra pregrungeband släpper nya album tänker inte Buffalo Tom låta tillfället springa förbi. “Maybe I can be someone this time?”, sjunger de i smaskigt manglande Good girl, men det är svårt att föreställa sig, trots att deras publik hunnit skaffa stadig inkomst sedan sist, för tio år sedan.
Inte så att Bostonbandet gör något fel, tvärtom. Bland alla andra tappra kämpar från den avgångsklassen (Meat Puppets, Dinosaur Jr, Pixies och Lemonheads är några av dem aktuella med turnéer och album) kanske Buffalo Tom lyckas allra bäst i arbetet med att hålla fast vid sin egenart utan att bli en renodlad veteranakt.
Inte så att Bostonbandet gör något fel, tvärtom. Bland alla andra tappra kämpar från den avgångsklassen (Meat Puppets, Dinosaur Jr, Pixies och Lemonheads är några av dem aktuella med turnéer och album) kanske Buffalo Tom lyckas allra bäst i arbetet med att hålla fast vid sin egenart utan att bli en renodlad veteranakt.
Buffalo Tom hade alltid flanellskjortegenerationens stadigaste förankring i klassisk amerikansk rock, och både Bill Janovitz och Chris Colbourn har fortsatt på samma breda highway under Buffalo Toms frånvaro. Det innebär att gitarrerna skorrar mindre än på det J Mascis-producerade debutalbumets Sunflower suit, men de larmar fortfarande friskt. I Lost downtown till exempel märks det tydligt att Teenage Fanclub är generationskamrater, men Buffalo Toms gitarrmangel lånat mycket mer från Crazy Horse än från Big Star.
Tempot är inte så snabbt att det blir generande, men med gott om aggression i September shirt är det är långt ifrån jämnårigas gubblunkande. Melodierna och refrängerna är minst lika catchy som gamla Bird brain, utan att vara simpelt infantila.
Buffalo Tom fortsätter med andra ord att göra precis allt rätt. Det hjälpte inte för 15 år sen, och det lär inte hjälpa nu.
Skivbolag:
Artist:
