Drift är en egensinnig samling r&b:ig drömpopsrap. Luftigt, suddigt och ballonglätt.
Broder John fick sin start med kollektivet Random Bastards under hiphopexplosionen i Umeå för snart tio år sedan. Då rappade han i timberlands med duon Broder John och Friman. Och på deras största singel Hoopdigga utropade de att ”gatorna i Umeå har börjat bli till Sveriges svar på Bronx i New York”.
Som soloartist har Broder John rört sig bort från det backpack-rappande New York-idealet. Musiken är friare och mjukare. Mer Kendrick Lamar än Boot Camp Clik. Dessutom har texterna blivit mer målande och inåtblickande. Borta är diggety Das EFX-referenserna. Här namedroppar han i stället Karin Boye.
Han rappar om känslor och energier ovanpå ett tjockt lapptäcke av söta, sega instrument. Hans flow är ledigt och musiken är släpig. Hela albumet har huvudet bland molnen.
Korta skrikna raprader (tänk Denzel Curry) bryter tillfälligt igenom drömdimman. Som på Andan, med sin ensamma elgitarr med indie-vibrato, där Broder John plötsligt bryter ut i en distad hardcore-rap. Här finns också Wikiflow (undantaget från mjukregeln) som är en renodlad versspottarlåt.
Broder John existerar någonstans obunden från resten av hiphopsverige. Hans stil är poetisk och pratig och tillbakalutad. Det flyger för det mesta men jag kan inte låta bli att tänka att han gärna kunde få bryta mer mot det stilrena.
