Brockhampton - iridescence

Django Lorentzson 09:23 24 Sep 2018

Nöjesguidens bloggare Django Lorentzson hoppar in som musikrecensent.

Nej, ni ska inte få läsa en halvtaskig recension med lösa slutsatser där skribenten använder ord som “raffinerat” för att kompensera för ett bristfälligt skrivande. Jag går rakt på sak: Brockhamptons fjärde studioalbum iridescence är otroligt! Inte perfekt – men otroligt. Då har jag klargjort det och kan prata som en musikskribent. Produktionen slits mellan en ljudbild som å ena sidan är smutsig och primitiv och å andra sidan är mjuk och harmonisk. Pulserande, aggressiva, trummor med förvrängda aliensynthar blir plötsligt vackra stråkar, pianoklinkande och någon bohem som spelar banjo, båda ytterligheterna är lika förförande som känslosamma och ibland smälter de samman. Tänk dig en glassbil som säljer droger eller att Lotta på Liseberg börjar utföra en satanistisk ritual.

Och detta är Brockhamptons styrka. Registret har vidgats sedan deras förra album SATURATION III, mittemellan har blivit fågel eller fisk, kärnan har blivit tätare och känslorna fångas enklare på Kevin Abstracts krok. Ta låten J’OUVERT till exempel; aldrig har rapen varit så hätsk, aldrig har det låtit så mörkt och aldrig har jag legat så bakbunden i en baklucka. Lyssna sedan på SAN MARCOS, man bara: Shawn Mendes? Är det du? Med en lägereldsgitarr? Man befinner sig i det lyckliga slutet av en hästfilm. Kontrasten mellan de två stilarna gör att det känns äkta.

Liksom tidigare album innehåller iridescence 15 låtar. Är det för många? Nej, inte om varje låt bär sig själv och bidrar (exempelvis Frank Ocean), men det är tyvärr inte fallet här. Brockhampton skapar som alltid kvalitet men det blir konsumentens tragglande jobb att hitta rätt bland överflöd. Gruppen har inte mördat någon älskling, vissa låtar känns oklart lika och helheten tar smällen. Det blir tråkigare. Men frågan är om alla artister måste vara raffinerade, virtuosa, perfektionister?

Brockhampton förnyar sig själva och bevisar igen varför de ligger där framme och drar angående produktion och rap inom hiphop. Som en riktig musikskribent drar jag fingrarna längs pipskägget och ler åt mina gyllene ord. Nu är det min åsikt som gäller!

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Elvis Costello and the Imposters - Look Now

Första gången jag såg Elvis Costello live gick jag därifrån efter halva spelningen. En pretentiös herre som ville verka viktig och som saknade udd, tyckte jag. Den gången 1980 var det helt uppåt väggarna, och sa mycket mer om de snäva musikaliska ramarna hos mitt 15-åriga jag, som köpt biljett enbart för förbanden Dag Vag och Ebba Grön. För det snabba avfärdandet har jag betalat i många decennier, genom att fortsätta köpa och lyssna på precis varenda konstig orkesterskiva han med sitt svällande ego tyckt sig ha kapacitet att ro iland. Men efter 31(!) album har jag fått nog.