Brockhampton - iridescence

Django Lorentzson 09:23 24 Sep 2018

Nöjesguidens bloggare Django Lorentzson hoppar in som musikrecensent.

Nej, ni ska inte få läsa en halvtaskig recension med lösa slutsatser där skribenten använder ord som “raffinerat” för att kompensera för ett bristfälligt skrivande. Jag går rakt på sak: Brockhamptons fjärde studioalbum iridescence är otroligt! Inte perfekt – men otroligt. Då har jag klargjort det och kan prata som en musikskribent. Produktionen slits mellan en ljudbild som å ena sidan är smutsig och primitiv och å andra sidan är mjuk och harmonisk. Pulserande, aggressiva, trummor med förvrängda aliensynthar blir plötsligt vackra stråkar, pianoklinkande och någon bohem som spelar banjo, båda ytterligheterna är lika förförande som känslosamma och ibland smälter de samman. Tänk dig en glassbil som säljer droger eller att Lotta på Liseberg börjar utföra en satanistisk ritual.

Och detta är Brockhamptons styrka. Registret har vidgats sedan deras förra album SATURATION III, mittemellan har blivit fågel eller fisk, kärnan har blivit tätare och känslorna fångas enklare på Kevin Abstracts krok. Ta låten J’OUVERT till exempel; aldrig har rapen varit så hätsk, aldrig har det låtit så mörkt och aldrig har jag legat så bakbunden i en baklucka. Lyssna sedan på SAN MARCOS, man bara: Shawn Mendes? Är det du? Med en lägereldsgitarr? Man befinner sig i det lyckliga slutet av en hästfilm. Kontrasten mellan de två stilarna gör att det känns äkta.

Liksom tidigare album innehåller iridescence 15 låtar. Är det för många? Nej, inte om varje låt bär sig själv och bidrar (exempelvis Frank Ocean), men det är tyvärr inte fallet här. Brockhampton skapar som alltid kvalitet men det blir konsumentens tragglande jobb att hitta rätt bland överflöd. Gruppen har inte mördat någon älskling, vissa låtar känns oklart lika och helheten tar smällen. Det blir tråkigare. Men frågan är om alla artister måste vara raffinerade, virtuosa, perfektionister?

Brockhampton förnyar sig själva och bevisar igen varför de ligger där framme och drar angående produktion och rap inom hiphop. Som en riktig musikskribent drar jag fingrarna längs pipskägget och ler åt mina gyllene ord. Nu är det min åsikt som gäller!

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Ladytron – Ladytron

Det har gått åtta år sedan Ladytron släppte sin senaste skiva, men det är ännu längre sedan de kändes relevanta och intressanta. De hade några bra år i början av 2000-talet, med album som 604 och Light & Magic, men därefter har de successivt skalat av syntlagren och istället rört sig mot softrocken och shoegazen. Det är möjligt att de med den här självbetitlade skivan vill markera något slags omstart eller nystart, men jag hoppas att Ladytron bara är peaken på en ganska tråkig fas och att de framöver kommer att ägna sig åt det digitala igen.

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!