Brian Wilson - That Lucky Old Sun

"I had this dream, singing with my brothers in harmony" - vem skulle vara mer berättigad att göra en Beach Boys-pastisch än Brian Wilson själv? Om vem skulle göra det bättre?Mer och mer känns det som att Brian Wilson blir färdig med sina memoarer och sitt bokslut. Efter återkomsten i slutet av 90-talet, med en liveuppsättning av Pet Sounds, har han slutfört vad som var den ofullbordade mytologiska Smile, samarbetat med bittra konkurrenter från förr (Paul McCartney) och till och med vågar göra en cover av vad han alltid lyft fram som populärkulturens absoluta höjdpunkt och sin egen måttstock, Be My Baby.
Nu sluts cirkeln fullständigt med en ambitiös sångcykel om hans liv, med orkesterarrangemang och vokalharmonier så gudomliga att han lika gärna kunde ha drömt ihop dem 1967. Han hyllar sin eviga Surfer Girl, beskriver Beach Boys bildande ("I had this dream, singing with my brothers in harmony, supporting each other") och är nästintill påfluget rättfram om sina mörka år ("at 25 I turned out the light, cause I couldn't handle the glare in my tired eyes"), och att det någon gång gubbar ihop och rösten skorrar en aning någonstans förlåter vi gärna.
Givetvis handlar det om en utpräglad Beach Boys-pastisch, men innan vi dömer vår dimögde veteran för den nostalgin bör vi ställa oss två frågor. Den första är varför det skulle vara fel just för Brian Wilson att gräva ner sig i det han en gång uppfann, när det är helt rätt för vart och vartannat hippt ungt band att göra detsamma. Den andra är om det går att hitta någon som kan göra den sortens västkustpop med större kärlek, skönhet och precision.