Från ingenstans dyker Brendan Benson upp och rensar. Hans enda tidigare skiva One Mississippi från 1996 fick positiva recensioner av dem som snubblade över skivan, men det var alldeles för få. Den försvann lika snabbt som hans skivkontrakt, och hos Brendan Benson tog skrivkramp den plats som borde ha varit vikt åt kreativitet.
Brendan Benson är en hemmapulare. Han har skrivit och producerat Lapalco själv, och spelar och sjunger rubbet, utom på fyra-fem låtar där hans polare Jason Falkner precis som på debuten deltagit i arbetet. Sämre hjälp kan man hitta - Jason Falkners namn har varit likvärdigt med stämpeln "kvalitetsprodukt" från Jellyfish och framåt.
Lapalco utspelar sig i Brendan Bensons födelseort Detroit, dit han på 80-talet återvände för att leva sina nödvändiga punkår. Men Brendan Benson har inte mycket gemensamt med den våg av Detroitband med White Stripes och Von Bondies i spetsen som har vällt över oss det senaste året. Istället för att luta sig mot de rådande ikonerna MC5 och - i White Stripes fall - Country Joe & The Fish har Brendan Benson noggrant studerat Todd Rundgren och XTC. Men Jack White är inte den som låter en diamant ligga, även om musikstilen drar åt ett annat håll än hans eget. Han har redan hållit sig framme och spelat in ett gäng akustiska låtar - det blir kanske en EP framöver - tillsammans med Brendan Benson.
Var säker på att Folk Singer med flickvännens dissande av Brendan Bensons musikalitet i refrängen - "You know, you¹re not John Lennon" - kommer att utnämnas till årets singel av fler än mig vid årets slut. Men resten av de lekfulla och självklara poplåtarna är lika stora och hade funkat lika bra som singlar. Vi som fortfarande gråter efter gamla Jellyfish får hålla i oss när elpianot och sedan refrängens stämmor brakar lös i Good to Me. Det känns futtigt att utnämna Lapalco till årets powerpopskiva. Men om inte Brendan Benson drabbas av skrivkramp igen kommer han att göra fler skivor som konkurrerar om utmärkelsen för decenniet.
