Den bästa liveskiva jag har hört är The Velvet Undergrounds [I]1969[/I]. Kanske för att den skivan faktiskt [I]inte[/I] fångar gruppens förmåga till urladdningar; elektriska stormar gör sig alltid bättre på plats i lokal. [I]1969[/I] är i stället märkvärdigt nedtonad. Gruppmedlemmarna spelar sittande på stolar. Låtarna mejslas noggrant ut på ett nytt sätt. Publiken låter heller inte alls så där överdrivet entusiastisk som publiken brukar göra på liveskivor. [I]1969[/I] framstår därmed som en liveinspelad skiva, snarare än ett livealbum; en väsentlig skillnad. Bob hund lyckas göra något liknande med sin första liveskiva. [I]Bob hund sover aldrig[/I] är inte någon förväntad elektrisk storm; skivan låter inte alls som Bob hunds bästa konserter. När Bob hund spelar live är kaos granne med Gud - bandet är som bäst när allt hotar att falla sönder - men här har man anmärkningsvärt nog ratat nästan alla sådana ögonblick. I stället har man i första hand samlat de ögonblick då bandet står blick stilla och djupt koncentrerar sig på att spela och sjunga, just de [I]tråkiga[/I] konsertögonblick då publiken ofta går och kissar.
[I]Bob hund sover aldrig[/I] har - precis just därför - blivit en både ovanlig och väsentlig skiva. Ett liveinspelat album som blir betydligt mer än den onödiga turnésouvenir som livealbum brukar vara. Ett album som, precis som [I]1969[/I], förstorar ett band genom att förminska det. Dessutom varvar Bob hund intelligent sina mest kända låtar med bortglömda pärlor som [I]Hörlurar[/I] och den outgivna [I]Kvicksilver[/I].Nyckelord:
Skivbolag:
Artist:
