En sån överraskning! När Bob Hund återkommer efter något år utan skivsläpp låter de precis som - Bob Hund! I pressmaterialet talar de om att nya skivan är precis motsatsen till vad alla väntar sig. Det är den genom att inte vara annorlunda, genom att inte vara engelskspråkiga Bergman Rock, utan helt enkelt fortsätta att vara samma gamla Bob Hund. Den överraskningen tyckte medlemmarna var "tufft, rätt och kul". Hupp. Sanningen är att Bob Hund blivit en pålitlig institution.
Redan från början uppskattades de av alla, från övervintrade punkare som hittade gamla gitarrhjältar som Essing i bandet, via rockpuritaner som uppskattade musik framförd på "riktiga" instrument, till kulturpersonligheter som försökte tolka Thomas Öbergs nonsenstexter till något djupt och insiktsfullt. Med jämna mellanrum har Bob Hund släppt skivor som med rätta alltid omfamnats eftersom de varit äkta och utmanat etablissemang och rådande musikklimat. Idag är Bob Hund själva en del av det etablerade, och effekten av glädjechock uteblir, även om välbehaget av att lyssna på dem finns kvar i lika hög grad som förut. "Det här är samma sång du aldrig hört förut". Vad har då hänt sedan sist? Det mest väsentliga är att Bob Hund inte längre är småklantiga. Numera är de lika spelsäkra som en gång Captain Beefhearts Magic Band. De analoga 80-talssyntharna tar alltmer plats intill gitarren med Devoeffekter som följd.
Stenåldern kan börja är sprängfylld med starka melodier med singeln Skall du hänga med? Nä!! som galjonsfigur. Överallt har man stoppat in subtila detaljer som de lustiga doowopkörerna i [I]Stora tankar i lilla berg- och dalbanan[/I]. Bob Hunds texter har tagit små kliv på evolutionsstegen. Ironin finns förstås kvar, men texterna är inte alls Thomas Öbergs vanliga nonsens. Här finns visserligen lika många underhållande titlar som låtar, men det går att spåra allvar och budskap som ibland är självutlämnande och på något ställe nästan moraliserar. Tänk om jag är för gammal för min uppgift, grubblar farfar Öberg i [I]En som stretar emot[/I], och frågar lite överseende de yngre generationerna vad de ska ut och göra. "Ska du gå på klubb eller på någon drog?... Måla om ett tunnelbanetåg?" Bob Hund gör ingen besviken. De riskerar aldrig att ta sig själva på för stort allvar och bli introverta, och kommer aldrig att göra en temaskiva med paintbrushmålat landskapsmotiv på omslaget. Men de kommer inte heller att följa band som Teddybears Sthlm eller Fireside på upptäcktsresor till nya musikstilar att blanda ner i sin musik. Bob Hund är fortfarande ett av Sveriges allra bästa band, men de riskerar att stagnera.
