Det vore lögn att säga att jag lyssnade sönder Silent alarm när den kom. Inte för att den på något sätt är dålig men i en tid (trias, jura, krita, 2005) när Gang of four-referenser, Three imaginary boys-basgångar och åttiotalsposerande var comme il faut på den trendkänsligare delen av rockscenen gällde det att plocka russinen ur kakan. Och Bloc Party kändes som...tja... kakan? Två år senare och Bloc Party är tillbaka. Lite äldre, lite mer varierade och lite bättre. Kele Okereke röst har tappat lite av den valpighet som hela tiden placerade den längst fram i ljudbilden — här låter han ibland otäckt lik The Faint-mannen Todd Fink. De lugna partierna har fått ett eget existensberättigande och slipper fungera som en transportsträcka fram till känsloexplosionerna. Och det är inte längre den ganska begränsade gimmicken punkfunk som är grundstenen i det musikaliska bygget. Bloc Party har med andra ord lämnat de trötta faddrarna Franz Ferdinand bakom sig och det låter som att de nya idolerna heter TV on the Radio. Dit har de en bra bit kvar. Men värdet av bra förebilder ska aldrig underskattas. Tyvärr har de också, i experimentlustan, tappat lite av den nerv som gjorde dem angelägna från början. Med tanke på att det här är lite av en komma ut-skiva för Okereke skulle jag gärna sett känslorna målas upp med en lite bredare pensel. I öppningsspåret gnistrar det till när han utbrister: ”East London is a vampire/It sucks the joy right out of me” men större delen av plattan känns på något sätt tillbakahållen. A weekend in the city är en habil skiva. Men storverken — som jag tror att Bloc Party har inom sig — kommer när de kan kombinera frenesin från Silent Alarm med skärpan på A Weekend in the City. Medan vi väntar är det här dock inte dumt alls.
Skivbolag:
Artist:
