Celebrity Rehab är något av dokusåpornas efterfest. Här möts avdankade Idol-finalister med cokehabits, alkade Top Model-tjejer, skådespelare och sportstjärnor.
I den tredje och senaste säsongen har de cyniska producenterna låst in det gamla kärleksparet Tom Sizemore och Heidi Fleiss på samma klinik, Mackenzie Phillips håller präktiga monologer som om hon inte har gjort annat än att gå i tolvstegsprogram och en vidrig liten skönhetsdrottning med ett illa meth-beteende sprider skräck bland personal och intagna. Det är med andra ord lika fängslande som genomrutten tv-underhållning. Men precis när man sitter och undrar varför man har glott på en tv-serie om människor som kräks och har dödsångest bränner det till. Den tredje säsongens typecastade rockstjärna (förra säsongens var första Guns’n’Roses-trummisen Steven Adler, den första säsongens var någon lök från Crazy Town), Mike Starr, en gång i tiden gitarrist i Alice In Chains, nu mest av allt ett metadonvrak, plågas av skuldkänslor över att han var den sista att se Layne Staley i livet. I sjätte avsnittet kommer anhöriga på besök och en av Starrs gäster är Staleys mor Nancy. När hon pratar om sin sons död och av misstag säger ”when you lose your addict” istället för ”son” och med tårar i halsen berättar hur Layne Staley dött tre gånger innan han verkligen lämnade jordelivet, då försvinner all antydan till galghumor och det blir genuint sorgligt och gripande. Det blir som en epilog till nittiotalets nihilism och dödsromantik. Bara några minuter senare stormar Madame Fleiss ut från kliniken för att åka hem till sina äckliga fåglar och vi är tillbaka på ruta ett. Men för ett ögonblick är Celebrity Rehab större än någonsin.
Visas nu på VH1.
