Vad skulle du helst välja; Att bajsa genom munnen eller att ha smaklökar i röven? Den typen av retoriska frågor brukar dyka upp efter på tok för mycket alkohol hemskt sent på natten. Sällan leder de till några större insikter. Men när Tom Six och hans polare diskuterade en sällsynt obehaglig barnvåldtäktsman och Six föreslog att pedofilens mun borde sys fast vid en fet lastbilsschaffis anus, blev det lite otippat startskottet för årets största filmfenomen – The Human Centipede.
Tematiskt landar The Human Centipede någonstans mitt emellan The Island of Dr. Moreau och A Zed And Two Noughts. I The Island of Dr. Moreau, från början en roman av HG Wells, försöker en vetenskapsman förvandla djur till människor, med avsikt att skapa en gudomlig varelse fri från hat och avund. I Peter Greenaways Zoo växer ett separerat siamesiskt tvillingpar så nära varandra under sina studier av död och förruttnelse att de börjar längta efter att åter fästas vid varandra.
Men där HG Wells är en legendarisk författare vars roman ofta läses som en varning för hur vetenskapen kan missbrukas, och Greenaways kryptiska film fortsätter att sätta griller i filmvetarstudenters huvuden, är The Human Centipede en något blygsammare historia, vars utgångspunkt snarare är: ”asså, tänk om man sydde ihop tre pers ass-to-mouth, sjukt, men skulle det funka?”. Samhällskritik och filosofi får stå tillbaka för kroppslig snickarglädje och respektlösa blickar mot exploitationfilmens sjuttiotal.
Handlingen är enkel, två dumma amerikanska turister hamnar på tyska vischan när de får punktering mitt i natten. De irrar sig fram till första bästa hus som bara råkar bebos av den misantropiska kirurgen Dr. Heiter (briljant spelad av Dieter Laser) vars högsta dröm är att skapa en mänsklig tusenfoting. Denna operation förklaras schematiskt – snibbar av hud från person A:s stjärt, sys fast i person B:s ansikte tills en sluten krets, röv mot mun, har skapats. Knäskålssenorna kapas för att den mänskliga mångfotingen inte ska kunna resa sig och springa iväg (hmm) och sedan är de bare å åk. Kirurgen får tag på en tredje bit i sitt kroppspussel, slipar skalpellen och skrider till verket med tysk precision.
Man kanske kan anta att Dieter Lasers blankpolerade stövlar, tyska bakgrund och kyliga maner är tänkta att ge särskilda associationer. En annan tysk läkare med tveksam renommé har den tveksamma äran att ha försökt utföra liknande experiment i verkligheten. Dr. Josef Mengele utförde många av sina vidriga experiment i Auschwitz KZ. Mengele var besatt av tvillingar, som han torterade i pseudovetenskapliga experiment. Bland hans offer fanns ett romskt tvillingpar som syddes ihop för att artificiellt skapa siamesiska tvillingar. De levde enligt uppgift i tre dagar innan kallbranden tog dem.
I övrigt verkar inte forskningen ha gjort några större försök att sy ihop levande människor, antagligen mest för att det är en både sinnessjuk och poänglös idé (lite som Centerpartiets ungdomsförbunds ”fuck facket forever”-kampanj). Men hur skulle det fungera i verkligheten att, som i filmen, fästa tre personer i mun mot anus? Man kanske kan anta att The Human Centipedes tagline – ”100% medically accurate”, är en blinkning till gamla chockmästare som William Castle snarare än ett äkthetsintyg. För det finns vissa problem med att skapa en egen human centipede. Nöjesguiden har talat med en läkarstudent som väljer att vara anonym i sammanhanget (det anses tydligen inte meriterande att spekulera i hur det skulle funka att sy ihop människor på kul).
– Alla operationer är riskfyllda, och operationer i magtarmkanalen medför extra hög risk för infektioner. Att leda in någon annans avföring i ett färskt operationssår, i den mycket känsliga regionen runt munnen och halsen gör att jag ser framför mig blodförgiftning, nekrotiserande sår och hjärnhinneinflammationer – till att börja med. Sedan undrar jag hur lufttill-förseln ordnas? Det enda som skiljer mat- och luftstrupe åt är ett litet lock, båda delar på svalget. Om avföring läcker ned i lungorna får man mycket allvarliga, dödliga lunginflammationer. För att komma förbi det problemet delvis, kan man sätta nummer två och tre i tosenfotingen på ett dropp med kraftiga antibiotika, men jag är inte säker på att det skulle hjälpa. Framförallt kan man inte stå sig på dem hur länge som helst, då får man stora problem med magen.
Detta är bara början på problemen med att skapa sin egen mänskliga tusenfoting. Vår namnlösa läkarstudent fortsätter med att berätta om ”peristaltiska rörelser”, alltså det reflexmässiga kramandet som tarmarna utför som flyttar avföringen vidare mot ändtarmen. Denna styrs av ett intrikat nervsystem som måste vara obrutet för att fungera.
–I kirurgens dragning inför sina offer förstår jag det som att det bara är läpparna som sys mot anus. Då kommer avföring och spyor att blockera luftvägarna och åtminstone nummer två kommer att dö ganska fort. En lösning vore att tracheotomera nummer två och tre, det vill säga öppna en luftkanal i halsen.
Problemen för hemmasnidande kirurger slutar inte där. Även vätsketillförseln skulle vara ett problem för både mittdelen och bakdelen.
–Vi behöver massor med vätska. En människa kan överleva nästan en månad utan mat, men utan vätska endast några dagar. Till det hör att en del av vätskan tillförs genom maten, men den suger man upp i tjocktarmen, vilket innebär att nummer två inte skulle vare sig kunna dricka eller få vätska genom maten, som alltså är avföringen. Så nummer två och tre skulle absolut dö inom några dagar av uttorkning, om de inte stod på dropp. Annars dör nummer två först, av kvävning, omedelbart. Eller av infektion, efter någon dag eller två.
Ju mer jag talar med läkarstudenten, desto längre bort känns drömmen att en dag få äga en egen human centipede. Kopplingsschemat är helt enkelt inte särskilt realistiskt.
–För att det ska kunna tänkas funka kommer vi in på respirator, nedsövning, intravenös antibiotika och näringsdropp. Hur ska kirurgen då få dem att hämta tidningen? Min huvudinvändning är i alla fall att en human centipede konstruerad efter de ritningar man kan se i filmen skulle kräva intensivvård för att fungera. Om ens då. Om man istället kopplade in tarmarna i magsäcken kanske det skulle fungera lite bättre. Men då har man ju förstört hela ”ass-to-mouth”-visionen.
Och den tummar man ju inte gärna på. För om man bortser från att de stackars rollfigurerna i The Human Centipede aldrig har något val, finns det ju något lite vackert över tanken att sys ihop med en annan människa, eller varför inte med två? Att få ställa sig på knä och fråga ”vill du bli mellandelen i en human centipede med mig?” går ju liksom bortom ett vanligt frieri. Men innan sådana förhållanden blir verklighet, krävs en hel del finslipande av de finare detaljerna. Eller som vår anonyma läkarstudent uttrycker det, innan han slänger på luren, när jag frågar om vilka råd han vill ge en blivande human centipede-ingenjör:
–Utbilda dig till läkare. Köp ett sjukhus. Sök hjälp.
Tom Six, mannen vars hypotetiska scenario födde den mänskliga mångfotingen, lovar i sin ände, att nästa del i The Human Centipede-sagan kommer att innehålla en “Human Millipede”, med, om inte tusen, så åtminstone upp till tolv par armar och ben. Vi kan få anledning att återkomma med en närstudie av de medicinska problemen med den idén när del två läcker ut på nätet.
