Black Lips — Sing In A World That's Falling Apart

Patrik Forshage 00:00 27 Jan 2020

Under snart 20 år har Atlanta-bandet Black Lips ärat sin gör-det-själv- och det-blir-vad-det-blir-estetik, och ofta har det blivit någon slags larmig punk-americana i samma tradition som The Mekons. 

Den här gången faller det sig så att countryelementen är starkare och garageelementen svagare, utan att för den skull minska graden av rebelliositet. För finkänsligheter och nyanseringar är svårt att hitta på Sing In A World That's Falling Apart”This old middle finger has grown fat and tired from flicking the bird” lyder en typisk textrad, och i deras larmiga outlawcountry finns utrymme för såväl hyllningar till actiongubbe-leksaker i Rumbler som för en rejäl rap (nej, inte rapp) i inledande Hooker Jon.

Black Lips är den icke-tänkande människans Drive-By Truckers, nedstänkta i öl och kycklingfettfläckar, och att det blev mer country än gitarrlarm den här gången är inget avsiktligt vägval. När man gör det själv och låter det bli som det blir uppstår den sortens tillfälliga variationer, som inte säger någonting alls om framtiden men som låter alla inblandade - såväl Black Lips och lyssnaren - ha attans kul under tiden.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Kjellvandertonbruket - Doom Country

Ibland kan den där ambitionen att slippa riskera att upprepa sig, att söka nya sammanhang, riskera att lägga krokben för en artist. Förnyelsen blir ett egenvärde, dogman blir viktigare än kreativitet och kvaliteten blir lidande. Lex Ryan Adams. Lex Sturgill Simpson. Kansk Lex Beck?

Så när Christian Kjellvander efter 7-8 soloalbum och ytterligare ett antal Loosegoatsalbum söker nytt sällskap hos Tonbruket, och under 24 timmar låter dem ta sig an hans snabbt framtagna låtskisser och berättelsefragment hade det kunnat ta många vägar. 

Heat - H.E.A.T. II

Efter 2017 års vattendelare Into the Great Unknown, som var ett uppfriskande initiativ av en mer modernt pop-orienterad aor, går Heat tillbaka på H.E.A.T. II till ett sound som har mer gemensamt med deras mer traditionella grund. Det är inte förvånande.

Greg Dulli — Random Desire

Den där förmågan att genom kombinationen av öronbedövande gitarrmangel och medryckande soulgroove åstadkomma en känslostormande passion har sällan svikit Greg Dulli. Sedan Afghan Whigs första inspelningar har den burit under tre årtionden med det bandet och någon gång ihop med Mark Lanegan som The Twilight Singers. Bara på Afghan Whigs senaste album, det andra efter återföreningen 2012 gick det rutin i receptet, och kanske berodde det på att återföreningen mer var Dullis sätt att betala tillbaka till sämre bemedlade bandmedlemmar än hans eget behov? 

The Night Flight Orchestra - Aeromantic

Denna nostalgiska konstellation är redan inne på sitt femte album och lyckas, som vanligt, med konststycket att kombinera en hög utgivningstakt med en enastående kvalitativ nivå. 

Med Soilwork-sångaren Björn Strid i spetsen fortsätter gruppen på sitt hedervärda uppdrag att sprida rock (och pop) sprungen ur 80-talets tidiga år. Generellt sett är detta den äldre skolans aor som dock har ett närmre förhållande med Abbas teatraliska melodiarrangemang samt en ådra av disco (och nyanser av schlager!).