Musiken må ha tagit en annan riktning på albumet Ants From Up There, men detta kan vara starten på något ännu bättre för Black Country, New Road.
När det brittiska bandet Black Country, New Road släppte sitt debutalbum i fjol präglades musiken av ett neurotiskt yrväder. Kraftiga gitarrer och postpunk stod i strålkastarljuset medan sångaren Isaac Wood sjöng om att dejta rika tjejer och spilla coca cola på sin bästa t-shirt.
Sedan dess känns det som att Black Country, New Road har vuxit. Kanske är det den stillsamma pandemin som har satt sin prägel – eller så är det faktumet att alla blir äldre. Nu är det rasande tempot utbytt mot en mildare och mer eftertänksam berättelse om kärleken och vardagen.
Gitarrerna och trummorna må ha tagit en annan riktning, men med det sagt är det nya soundet starten på något ännu bättre. Ants From Up There är så pass välgjort att det är svårt att slita sig, trots att flera av låtarna är längre än fem minuter.
Orsaken är att musiken saknar mallar. Här finns det plats för alla möjliga element – oavsett om det är den traditionella rocken, de bluesiga gitarrerna eller det sentimentala pianot. Musiken formar sig efter vilket ögonblick Isaac Wood befinner sig i, något som i sin tur gör att hans mörka röst blir ännu mer central.
Precis som på debutalbumet lyckas bandet trollbinda med sina texter. Inget är för stort eller för litet att sjunga om och under tio låtar hinner vi bland annat gå igenom minnen om basketskor, snöglober och sjömän.
Isaac Woods förmåga att få det mest triviala i vardagen att kännas romantiskt är imponerande. Därför är det väldigt trist att han helt plötsligt hoppade av bandet bara några dagar före Ants From Up There släpptes. I ett uttalande hänvisar han till sitt dåliga mående och bandet berättar samtidigt att de kommer fortsätta släppa musik. Förhoppningsvis är inte detta det sista vi ser av Isaac Wood heller.
