En gång i tiden älskade jag Lars Winnerbäck, ungefär på den tiden då han var en svår poet med långt hår. Sen älskade jag janglig pop och snärtiga Belle and Sebastian-melodier. Björns vänners senaste skiva tar mig lite grann tillbaka till den tiden. Jag tänker även på Emil Jensen och bob hund och till och med Bob Hansson, men det skulle lika gärna kunna handla om dialekten. Hade de sjungit på engelska, hade detta varit Sarah Records-material och twee, nu är det istället raka och lagom fina poplåtar med socialrealistiska texter om lite av varje. Typ Doktor Kosmos på skånska.
Skivbolag:
Artist:
