Det är nu decennier sedan vi satte vårt hopp till Beck att förnya och ruska om musikklimatet med ett nytänkande som var lika grundat i modernitet och historia som det var respektlöst och infallsrikt.
Sedan dess har han fortsatt göra bra skivor, men nytänkandet, utmanandet och följaktligen överraskningseffekten var det väldigt länge sedan ett nytt Beckalbum erbjöd, och när han här anpassar sig helt till sin samtids bredare trender är han längre ifrån innovation än någonsin.
Hyperspace är ett samarbete med Pharrell Williams - som själv en gång i tiden utmanade med sitt N*E*R*D innan han blev en elegant hitmaskin - och ljudmässigt är det mer ett Pharrell-album än ett Beck-album.
Star ligger faktiskt rätt nära just ett moderniserat N*E*R*D, men annars är det konsekvent slickad och elegant r’n’b i rätt avskalade arrangemang med avmätt sång och lojt wailande. Hade det varit lite mer spännande gäster än Chris Martin (jo, på riktigt) och U2 (nä, egentligen inte, men alldeles för ofta låter det så) hade det nästan kunnat vara ett Mark Ronson-album, om än ett oinspirerat sådant.
Lägg till det några standardsynthballader sådan där som Beck utan övertygelse gödslat med under 2000-talet och det blir en bekväm men fullständigt ointressant resa genom Hyperspace. Den enda gången något spännande inträffar är när Beck i ett kort infall av entusiasm tar ut svängarna i Saw Lightnings vågade ljudkombinationer och dynamik, och för ett ögonblick påminner om när Beck var Den Stora Innovatören.
