Från 70-talsinspirerad discopop till tunga EDM-drop. Vi rör oss skickligt mellan genrer och tempon på ett av de mest dynamiska popalbumen i år. Bebe Rexha tar äntligen och träder fram på sitt tredje album Bebe. Popstjärnan med otaligt många hits, med en röst av högsta igenkänningsfaktor, men som ofta hamnat i skuggan får äntligen ett ansikte. Polletten har trillat ned och jag känner till slut ”ah! Detta är Bebe Rexha.”
Bebe Rexha gästar frekvent stjärn-DJ:s som Martin Garrix och David Guetta, som hon för övrigt har med på denna platta med superhiten I’m Good (Blue), och har hamnat lite i en feature-artist håla. Det har varit svårt att veta vem hon är som individuell artist och hennes två tidigare album har båda varit trevande och mottagits lite halvdant av den stora massan. Med Bebe gör hon det totalt motsatta. Det är popperfektion strösslat med stjärnglans, självsäkerhet och radiohits. Albumet ger en både glädjepiller som Satellite med Snoop Dogg. En så otrolig klyschig och nästan lite småfånig discopop-låt men som görs på det allra bästa sättet (den åker rakt in på guilty pleasure-listan). Vi får också mer avskalade nummer som den hjärtevärmande akustiska balladen Seasons med Dolly Parton, som känns både självklar och tidlös. Dolly Parton låter lika ljuvligt som alltid och är absolut en av Bebe Rexhas bästa musiksamarbeten.
En annan albumhöjdpunkt som får en att stanna upp är I’m not high (i’m in love). En magnifik sånginsats av Bebe Rexha över dramatiska stråkar och ett uptempo-beat som för tankarna till Dua Lipas Physical och Gloria Gaynors I Will Survive, är receptet för vad må vara en av årets bästa poplåtar.
Bebe Rexha visar vilken fullfjädrad popartist och låtskrivare hon är med detta album som ger en allt man vill ha av en pop-platta. Det är dans, passion, hjärtesorg och skönsång, med ena foten i det seriösa och andra i det klyschiga. En perfekt balans för ett popalbum i toppklass.
