Fyra album i ryggen och ett musikaliskt cv som sträcker sig långt utanför Sveriges gränser. Allt från soundtracks till flertalet samarbeten med stjärn-Dj:s. Ellinor Olovsdotter, eller Elliphant som är hennes artistnamn, har hunnit göra en hel del sedan debuten 2011. Sångerskan blir ofta omnämnd som ”rebellisk” och hennes femte album Troll upprätthåller den beskrivningen till punkt och pricka. Det är lika mycket en kaxig kommentar på samtidens internetkultur med diverse internettroll, som det är ett svårsmält virrvarr av ljud.
Med start i Introll och sedan i 20 stadiga minuter till Outroll, båda fyndiga men ack så fåniga namn, är det plattan i mattan. Elliphant låter inte lyssnaren andas en sekund i de småarga och hårt slående låtarna. Sångerskan talar bland annat om hur trollets energi ”öppnar för en alternativ väg mot mening och själavård”. Hur man anammar ett trolls energi är jag osäker på, men jag vill tro att gör man det rätt blir det nog en slutprodukt som låter så här. På både gott och ont.
Produktionen är förvisso beundransvärd. De åtta spåren är en färgstark kompott av hennes numer signaturmässiga elektroniska sound, blandat med punk, grime och hiphop. Problemet är att det stundvis både känns och låter forcerat. En ljudbild som är överallt och ingenstans, tillsammans med texter som mer ofta än sällan är kryptiska gör det till en musikupplevelse svår att njuta av.
Troll orsakar mig huvudbry. Jag vill tycka om det mer än vad jag faktiskt gör. Alla komponenter finns ju ändå där: cool artist, spännande produktion och något som tycks ha varit en tydlig vision. Det känns bara allmänt krystat och tillgjort. Kanske om det hade fått marinera lite, lite till så hade nog pusselbitarna fallit på plats ordentligt.
