Beatles släppte två plattor om året under mitten av 60-talet, och David Bowie mer än en om året under 70-talets hälft. Med sin nionde fullängdare sedan 1992 och mindre än ett år efter [I]My War[/I] är snart Bear Quartet uppe i samma utgivningstakt.
Gemensamt för Beatles och Bowie, och för all del också för alla andra framgångsrika band under rockmusikens adolescens, är att utgivningstakten då var nödvändig för bibehållen popularitet. Det gällde att smida medan järnet var varmt och skivförsäljningen var i topp. Det gäller förstås inte Bear Quartet, som aldrig sålt mer än ett par tusen exemplar av sina skivor. Drivkraften för Lulebandet är snarare kreativitet, de har så många idéer och spelar in så mycket att det enda logiska blir att släppa ut skiten på skiva med jämna mellanrum, för att rensa systemet och ge plats för nya infall.
På nya skivan hävdar Lulepojkarna att de är gladare än förr. Men jag misstänker att de mest är uppgivna och fulla i fan. Bear Quartet har insett att de ändå inte kommer att slå igenom, så va fanken. Per Gunnerfeldt och gitarristen Jari Haapalainen har producerat [I]Gay Icon[/I], och skivan är av ljudet att döma till stora delar inspelad i basisten Peter Nuottaniemis lägenhet. I [I]Portrait Painter[/I] kan vi välja att lyssna på radions väderrapport bakom ensamma försiktiga gitarrer och sång genom hela låten, som om radion stått på i replokalen när man prövade en låtidé från början till slut för första gången. [I]Be A Stranger[/I] påminner om tiden innan portastudion slog igenom. Kaffeburkstrummor och diskant som får högtalarna att skorra låter som när vi spelade in demos på mammas monokassettbandspelare. Synd, för låten är bra refrängstark pop som kastas bort.
Några låtar är direkt kassa. Inledande [I]From Nowhere[/I] är falsettsång mot piano, och låter som Freddy Mercury eller värre som Bad News tolkning av [I]Bohemian Rhapsody[/I], eftersom Mattias Alkbergs sång vacklar betänkligt. Även instrumentala [I]A Man Walks Into A Bar[/I] är ett direkt olyssningsbart skämt, vilket Bear Quartet mycket väl vet om.
Men bandet vet förstås fortfarande hur man gör lysande pop, och när man väl koncentrerar sig på det blir resultatet mycket njutbart. [I]Load It[/I] med dominerande klockspel och Monkeeskör är klockren i allt utom ljud, och på [I]The Plain No[/I] märks de gamla Dinosaur Jr-influenserna tydligt. J Mascis gjorde en gång i början på 90-talet en cover på Neil Youngs [I]Lotta Love[/I], och den lät som Bear Quartets [I]Capable[/I], ett enda stort fuck you med dist, rundgång och falsksång.
På några ställen går det att spåra en ny riktning på [I]Gay Icon[/I]. [I]Open The Door, Open[/I], [I]Brother John[/I] och instrumentala titelspåret är lågmäld pop med bättre ljud. Liksom den skränigare replokalsdemon [I]Hunchback[/I] skvallrar de om ett nyväckt intresse för band som Flaming Lips och Mercury Rev. Spännande och genomarbetat.
"Fuck your slow songs and while you're at it fuck the fast ones too, fucking oldtimers, you're not doing anything new" sjunger Bear Quartet på skivans bästa spår [I]Fuck Your Slow Songs[/I]. De känner sympati och kanske släktskap med det unga långhåriga Liverpoolband från Liverpool som en gång i tiden nekades kontrakt med skivbolaget Decca. "Get this into your head - guitars are dead" suckar Mattias och gästande Kristofer Åström och hoppas inte längre på försäljningsframgångar. Det är förmodligen en korrekt analys av den kommersiella potentialen. Men om Bear Quartet vill att vi niohundrafemtiotre personer som troget skaffar varje nytt alster inte ska tröttna och ge upp krävs det mer genomarbetade skivor än den här.
Skivbolag:
Artist:
