"Som The Fall möter Glitter Band", skrev Rough Trade. Och inspelat av Steve Albini i Chicago. Det borde väl borga för lite kvalitet?
Vissa saker låter så mycket bättre på papperet än på riktigt. Beach Buggy är en sådan sak.
Beach Buggy är helt intetsägande. De är väl egentligen inte direkt störande dåliga men de låter exakt på pricken som uppskattningsvis 310 andra amerikanska band. Som en sämre reinkarnation av ett humorbefriat Pixies, blandat med valfritt av USAs allra mest mainstream-anpassade dussinband harvar de klassiska rock-riffs i klassisk följd, medan det hamras oengagerat på trummor, sjungs i någon mikrofon och vad mer man nu ägnar sig åt i ett sådant där band. Kanske har jag vant mig vid klockspel, keyboards, blås, samplingar, eller i alla fall något spännande utanför fyramans-sättningen. Kanske är de ovanligt tråkiga även för den.
Lyssnar jag noga upptäcker jag en och annan trevlig gitarrslinga och ett par låtar snäppet mindre dussinaktiga än andra. Och anstränger jag mig ordentligt kan jag förstå att vid precis rätt tillfälle så funkar kanske den här skivan, nästan. Dessutom tror jag att du rockkille/tjej därute med bensinmackstryck på T-shirten som gillar de alternativa rockband som gästar serier i stil med Dawsons Creek och som tycker att tandkräm funkar minst lika bra som hårvax ska ta och rusa ner till skivaffären.
Skivbolag:
Artist:
