Zugzwang må vara en schackterm som beskriver ett läge där varje drag du kan ta kommer att försätta dig i ett ännu sämre utgångsläge. Men jag associerar Zugzwang mest med Criminal Minds-avsnittet med samma namn där Matthew Gray Gubler karaktär Dr. Spencer Reid mister sin flickvän till en galen stalker. Så hjärtskärande. Men Zugzwang är också namnet på Barbarisms nya skiva, och hur gärna ni än vill läsa om min tankar kring CM så är detta trots allt en musikrecension.
På skivan fångar Stockholmsbaserade Barbarisms essensen av vardagsrealism och presenterar det på ett mjukt indiepopping fat. Med snälla melodier sjunger den amerikanska frontmannen Nicholas Faraone om ensamhet och behovet av att fly till nya platser långt ifrån rutiner. Men låtarna handlar också om återföreningen av tre vänner som lärt känna varandra väl. Den känslan av samhörighet förstärks ytterligare genom sånginsatser av bland andra Alice Boman.
Det som verkligen förhöjer Zugzwang är countryinfluenserna och svärtan som genren medför. Tycker att Trains and Horses och Another Sunday Morning fångar känslan bäst, i synnerhet sistnämnada där Faraone sjunger ”There was something strong in that country song that my intellect couldn’t ruin”.
