Ni vet alla de där attributen man slentrianmässigt brukar tillskriva den här sortens musik? Flanellskjortor (rutiga)? Helskägg (vildvuxna)? Neil Young-samlingar (kompletta)?
Tillskriv Band of Horses dem allihop, och svamla om Wilco och Jayhawks så länge du får syre. Försök inbilla modernister att det finns sådana drag här, snarare än en sannare tidlöshet. Gör vad som krävs, allt är tillåtet, för att få fler människor att lystra åt de näst intill perfekta låtkonstruktionerna, de välbalanserade gitarrväggarna och stämsångsekvilibrismen som är Band of Horses.