Häromdagen hörde jag Bad Cash Quartet på TV. Jag stod i ett annat rum och gick in för att titta. Det var inte alls Bad Cash utan Två Män och en Kvinna på en finlandsbåt i början av 80-talet, med Ola Håkanssons Secret Service i högtalarna. Det är nog det sista de vill höra men det finns något så svenskt och nostalgiskt över dem att jag blir alldeles rosig om kinderna. Skivan inleds med ljudet av skramlande bestick mot orangea plastbrickor på en högstadieskola någonstans i väst-Sverige. Jag tänker osökt på The Pinks, [I]Fucking Åmål[/I], sanning och konsekvens och - förstås - efterfester, med sexpacksförpackningar på huvudet, som alltid slutar i smärre katastrofer. Jag tänker på Göteborgsrocken och på Broder Daniel. En massa saker de inte vill höra alltså. Men jag tänker dem i största välmening.
Jag älskar deras desperation och vetskapen att de svarar på frågor utan att över huvud taget tänka innan. Jag gillar att de dricker dåligt vitt vin direkt ur flaskan, att de nog kittlar varandra när ingen ser på och att de fördriver turnéresor med att provåka på bagagebandet på flygplatsen, för att de alltid undrat hur det är.
Men framför allt - och det här är det enda som är viktigt egentligen - gillar jag att de, när de vill, låter så enastående att ingenting annat spelar någon roll. De går fram som ett tåg, river allt i sin väg och pulserar förbi på klassiska popmelodier, E-Street Band-extas, Spector-explosiva trummor, klockspel och röster hesa av övertygelse - och av föregående kvälls eskapader. Tyvärr blir inte helheten lika bra som beståndsdelarna. Sångerna dränks i produktionen - eller kanske i det faktum att de finns inspelade över huvud taget. Jag vill gärna tro att de bara kommer, snarare än att de skrivits ned, repats in och sedan förevigats - och plattats till - i en studio av en allt för skicklig producent.
Skivbolag:
Artist:
