Om man gör en sammanställning av de r'n'b-hits som blivit störst i det här landet de senaste åren - med Destiny1s Childs [I]Survivor[/I] och Mary J Bliges [I]Family Affair[/I] i täten - kan man lätt få för sig att r'n'b-balladen bara är en sällsynt företeelse. Men för de som vet att r'n'b är mer än bara grym (och numera svennig) klubbmusik har de lugna spåren alltid varit lika betydelsefulla. Awa Manneh struntar i marknadsanalysen och bygger i stället upp sin debutskiva kring en lång rad sorgsna pianoballader. Många av de här balladerna, men framförallt One Tear, skulle dessutom med lätthet kunna slinka in på den märkliga hyllningsskivan [I]Urban Renewal[/I] som kom för något år sedan, där r'n'b-sångare tolkade Phil Collins-låtar. Det innebär lite kortfattat att jag tycker om det, för jag är en sucker för deppig soulmusik.
Det innebär också att en hel del kommer tycka att det låter tråkigt, slätstruket och har en sunkig rockballadsestetik. Det stämmer stundtals. Men skitsamma, det stämmer väl med de flesta skivor och inte minst för de uppenbara jämförelserna Alicia Keys och Mary J Blige.
Bäst av allt är [I]Say a Little Prayer[/I], som tar oss med längst in i Awas hjärta med hjälp av ett par lånade ackord från Stevie Wonders kolsvarta mästerverk [I]They Wont Go When I Go[/I].
Jag vet att det är dumt, men jag kan inte låta bli att bli lite uppsalapatriotisk när någon som växte upp i stadsdelen Gottsunda, dit man åkte för att köpa manjar på Marios Livs när man var liten, lyckas uttrycka sina känslor på skiva som Awa gör (även om hon nu mest mår illa skivan igenom). Det här är ju det enda bra som kommit från staden sedan Mother Superiors [I]The Mothership Has Landed[/I].Skivbolag:
Artist:
