Musikkritik är alltid subjektiv. Den är menad att vara vägledande och insiktsfull, men kan såklart aldrig vara definitiv. Trots det innehåller skrivandet inte helt sällan ett visst mått av känslan ”vem tror jag att jag är?”. Att kritisera en nu avliden persons verk, producerad månaderna innan han gick bort, är nästan omöjligt.
Min första instinkt var att ifrågasätta varför den här plattan ens släpps. ”För att färdigställa albumet har man läst Tims detaljerade anteckningar som han lämnat på sin dator och telefon” skriver Expressen, och för att rota i någons djupt personliga texter krävs att man har kött på benen. När min redaktör påpekar att intäkterna från detta album går till välgörande ändamål kan jag till viss del andas u och återgå till vad jag förväntas göra.
Så, musiken då? Den är svår. Avicii har aldrig varit den som satt sitt namn på varenda ton på sina produktioner. Han är ingen DJ Kahled som skriker sitt eget namn i början av varje spår, eller Timbaland som vakar över varje låt som en osalig ande och vägrar låta sig glömmas bort. Avicii har alltid gett stort utrymme åt de han kollaborerat med, och på denna plattan kan vi inkludera Aloe Blacc, Chris Martin, Vargas & Lagola, Imagine Dragons, Joakim Berg och Agnes till den gruppen. Att musiken inte låter ”självklart Avicii” tycker jag därför inte är oväntat - han var alltid öppen för att experimentera.
Det viktigaste denna platta någonsin kan göra är att fungera som en påminnelse om att ta hand om sig själv och de sina. Har du tankar på att ta ditt liv, en närstående med sådana tankar, eller behöver psykologiskt stöd? Självmordslinjen nås via telefon 90101. Hjälplinjen finns till för tillfälligt psykologiskt stöd på 0771-22 00 60. Jourhavande medmänniska har öppet hela natten. De nås på 08-7021680.
