Ásgeir — Sátt / Bury the Moon

Patrik Forshage 00:00 11 Feb 2020

Den här gången har den unge mannen med Islands vackraste falsett gjort en Bon Iver och i månader dragit sig undan i en stuga i ödemarken för slicka såren efter ett uppslitande relationsuppbrott. I sin isolation fanns inte så mycket mer för Ásgeir att göra än att som vanligt tonsätta sin pappas dikter, och den isländska omgivningens karga vidder är mycket riktigt allerstädes närvarande i hans visor, allra finast i djupt vemodiga Lifandi Vatnið

Tonföljderna har ofta jazz-komplexitet, och här och där blir jazzimpulserna särskilt tydliga, till exempel genom den eleganta elgitarren i titelspåret. Bakom akustisk bas och dito gitarrer finns liksom tidigare ett subtilt snyggt och varierat elektroniskt beat i botten, oftast subtilt men i Upp úr Moldinni kraftiga markerat på ett sätt som lockar till James Blake-jämförelser. I avslutande Vaðandi þurrt är dynamiken som störst när gitarrer och elektronik skorrar mot en hektisk rytm och mot stadgan i Ásgeirs röst.

Precis som med Ásgeirs tidigare alster görs skivan tillgänglig i två versioner. Bury the Moon lockar med John Grants fingertoppskänsliga engelskspråkiga översättningar av texterna, men för att verkligen uppleva alla bottnar i den isländska skönheten väljer man ändå helst Sátt på Ásgeirs förstaspråk.

 
Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Heat - H.E.A.T. II

Efter 2017 års vattendelare Into the Great Unknown, som var ett uppfriskande initiativ av en mer modernt pop-orienterad aor, går Heat tillbaka på H.E.A.T. II till ett sound som har mer gemensamt med deras mer traditionella grund. Det är inte förvånande.

Greg Dulli — Random Desire

Den där förmågan att genom kombinationen av öronbedövande gitarrmangel och medryckande soulgroove åstadkomma en känslostormande passion har sällan svikit Greg Dulli. Sedan Afghan Whigs första inspelningar har den burit under tre årtionden med det bandet och någon gång ihop med Mark Lanegan som The Twilight Singers. Bara på Afghan Whigs senaste album, det andra efter återföreningen 2012 gick det rutin i receptet, och kanske berodde det på att återföreningen mer var Dullis sätt att betala tillbaka till sämre bemedlade bandmedlemmar än hans eget behov? 

The Night Flight Orchestra - Aeromantic

Denna nostalgiska konstellation är redan inne på sitt femte album och lyckas, som vanligt, med konststycket att kombinera en hög utgivningstakt med en enastående kvalitativ nivå. 

Med Soilwork-sångaren Björn Strid i spetsen fortsätter gruppen på sitt hedervärda uppdrag att sprida rock (och pop) sprungen ur 80-talets tidiga år. Generellt sett är detta den äldre skolans aor som dock har ett närmre förhållande med Abbas teatraliska melodiarrangemang samt en ådra av disco (och nyanser av schlager!).

Nyhetsbrev

Vill du få Nöjesguidens nyhetsbrev och inbjudningar till våra fester? Anmäl dig här!