Den här gången har den unge mannen med Islands vackraste falsett gjort en Bon Iver och i månader dragit sig undan i en stuga i ödemarken för slicka såren efter ett uppslitande relationsuppbrott. I sin isolation fanns inte så mycket mer för Ásgeir att göra än att som vanligt tonsätta sin pappas dikter, och den isländska omgivningens karga vidder är mycket riktigt allerstädes närvarande i hans visor, allra finast i djupt vemodiga Lifandi Vatnið.
Tonföljderna har ofta jazz-komplexitet, och här och där blir jazzimpulserna särskilt tydliga, till exempel genom den eleganta elgitarren i titelspåret. Bakom akustisk bas och dito gitarrer finns liksom tidigare ett subtilt snyggt och varierat elektroniskt beat i botten, oftast subtilt men i Upp úr Moldinni kraftiga markerat på ett sätt som lockar till James Blake-jämförelser. I avslutande Vaðandi þurrt är dynamiken som störst när gitarrer och elektronik skorrar mot en hektisk rytm och mot stadgan i Ásgeirs röst.
Precis som med Ásgeirs tidigare alster görs skivan tillgänglig i två versioner. Bury the Moon lockar med John Grants fingertoppskänsliga engelskspråkiga översättningar av texterna, men för att verkligen uppleva alla bottnar i den isländska skönheten väljer man ändå helst Sátt på Ásgeirs förstaspråk.
