Ásgeir — Sátt / Bury the Moon

Patrik Forshage 00:00 11 Feb 2020

Den här gången har den unge mannen med Islands vackraste falsett gjort en Bon Iver och i månader dragit sig undan i en stuga i ödemarken för slicka såren efter ett uppslitande relationsuppbrott. I sin isolation fanns inte så mycket mer för Ásgeir att göra än att som vanligt tonsätta sin pappas dikter, och den isländska omgivningens karga vidder är mycket riktigt allerstädes närvarande i hans visor, allra finast i djupt vemodiga Lifandi Vatnið

Tonföljderna har ofta jazz-komplexitet, och här och där blir jazzimpulserna särskilt tydliga, till exempel genom den eleganta elgitarren i titelspåret. Bakom akustisk bas och dito gitarrer finns liksom tidigare ett subtilt snyggt och varierat elektroniskt beat i botten, oftast subtilt men i Upp úr Moldinni kraftiga markerat på ett sätt som lockar till James Blake-jämförelser. I avslutande Vaðandi þurrt är dynamiken som störst när gitarrer och elektronik skorrar mot en hektisk rytm och mot stadgan i Ásgeirs röst.

Precis som med Ásgeirs tidigare alster görs skivan tillgänglig i två versioner. Bury the Moon lockar med John Grants fingertoppskänsliga engelskspråkiga översättningar av texterna, men för att verkligen uppleva alla bottnar i den isländska skönheten väljer man ändå helst Sátt på Ásgeirs förstaspråk.

 
Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

The No Ones - The Great Lost No Ones Album

Ett norskt gubband som habilt och stadigt spelar luftig powerpop tydligt influerad av The Byrds och The Posies, med oantastlig stämsång, gedigna melodier med handfasta refränger och titlar som Sun Station Vadsø? Jamen det kan väl passa bra i afterski-baren, men nu när den är stängd undrar man om det låter sig överföras till skiva med samma engagemang från alla inblandade?