Alla som såg honom vid senaste Sverigebesöket vet att Jackie Levenska höras, inte ses.
I cykelbyxor och ölmage var han en förfärlig syn, men om man blundar eller håller sig till skivorna är det bara att svepas med av hans skotska soulstämma. På två gripande vackra och sorgsna album de senaste åren har Leven gjort allt för att stjäla tillbaka ordet "pretentiös" från skällsordens sophög. Hans pretentioner och konstnärliga ambitioner har legat miltals över den gängse rocknivån, med Rilke-citat, rekommenderad lyrikläsning och noggrant konstruerade sångcykler.
Som tur är har kvaliteten på sångerna gjort detsamma. Fjolårets Forbidden songs of the dying West hade en säker plats på min egen topp 10-lista över det årets bästa.The Argyll cycle, däremot, är något helt annat.
Som två timmar med Trackssnarare än två timmars poesiafton. Det handlar om sånger han skrev underandra hälften av 80-talet - enkla, raka sånger om kärlek, övergivenhet och landskapets mysterier, här i lika enkla, raka inspelningar. Resultatet är onekligen det mest lättillgängliga han gjort hittills, men också utan den verkliga trollkraften. Inte minst känns rösten förvånansvärt distanserad. Det är som om han bara markerar sångslingorna, istället föratt sjunga ut. Skillnaden hörs tydligt när han väl löper linan ut, i den fantastiska Some ancient misty morning.Gylen, Gylen är också fin, men alltför ofta kantrar det åt andra hållet -åt ordinär pubmusik. Och då är det inte längre vår Jackie.
Skivbolag:
Artist:
