Inte för att vi behöver fler bevis för att acceptera Aretha Franklin som Queen of Soul för evigt. Men varje argument är en upplevelse, särskilt när det som här handlar om uppgrävda outtakes och demos, och inte alls är slipat och anpassat. Å andra sidan är Jerry Wexler, en annan person som aldrig tagit ett enda steg i fel riktningar, producent för alltihop vare sig det är inspelat med Muscle Shoals finest eller med motsvarande i Miami, New York och Los Angeles.
En TV-duett med Ray Charles i Duke Ellingtons Ain’t but the one är frenetisk och besjälad gospel, som John Landis måste ha studerat noga inför kyrkoscenen i Blues Brothers, men även Aretha Franklins mest spartanska piano-demos svänger hårdare än de flesta soulsångerskors flaggskepp. Vi får en inblick i en mästares metod när hon trevande och oengagerat inleder sin version av Leonard Cohens Suzanne, men efter bara 20 sekunder hittar sångens kärna och gör den till sin. Vid den här tiden hade nog Aretha Franklin till och med fått den svenska nationalsången att svänga om hon velat.
Demon av Dr Feelgood från 1966 är hungrig, hennes 1967-inspelningen av James Browns It was you får Gudfadern att verka drabbad av gikt, och You keep me hanging on är rent av provocerande kaxig, och hade fått Motown att lägga ner verksamheten om det varit musik och inte pengar som var deras business.
Skivbolag:
Artist:
