De brittiska indierockarna Arctic Monkeys chockade sina lyssnare när de efter ett femårigt uppehåll återvände med det kontroversiella albumet Tranquility Base Hotel & Casino 2018. Chockfaktorn var då inte främst i relation till kvaliteten, utan snarare till det totala ombytet av sound och karaktär. Särskilt eftersom albumet innan, AM, blev deras mest kommersiellt framgångsrika någonsin. Men inför det kommande släppet kungjorde bandet återigen att de aldrig kommer låta som på AM igen.
Så när det nu är dags för deras sjunde album, The Car, är soundet från det senaste albumet intakt. Projektet tar vid där Tranquility Base Hotel & Casino slutade. Men det är mer lågmält, introvert och mindre kantigt, det är tydligt att bandet nu är mer bekväma i sin nya identitet. Det känns mer genuint och inte längre lika mycket som en haltande utklädnad, då förra albumet hade en tendens att låta som ett gäng rockare som plötsligt klätt sig i frack och tågat in i finrummet.
För när kvartetten inte lutade sig mot den skitiga och rättframma estetiken längre, beståendes av finurliga texter och rasande snabb indierock, utan bytte den mot det tillbakalutat sofistikerade tog de sig lite vatten över huvudet. Det förra albumet var teatraliskt, ihåligt och trögt, lite för likriktad och märkligt mixat med malplacerade effekter. Men den här gången låter jag mig övertygas och dras med.
Tempot är långsamt, låtarna är för det mesta långa och snåriga. Poängerna tar tid på sig att landa, och ibland kommer det ingen upplösning alls. Det är ibland funkigt, men större delen av albumet är en slags kosmiskt svävande, psykedelisk resa som förvånande nog backas upp av orkestrala arrangemang och stråkar. Albumet innehåller också blinkningar till swing och bossanova, men mest tydligt klassisk jazz.
Den musikaliska omstöpningen har gjort bandet till bättre musiker som får pröva sig själva på andra sätt. Framförallt arrangemangen är snygga, och inte lika klumpiga som på Tranquility Base Hotel & Casino. Dock är det fortfarande rätt överbelamrat, spretigt och missmatchat. De verkar fortfarande inte riktigt förlikat sig med sitt nya sound, som ju inte längre är ett rockband. Bandmedlemmarna verkar vilja spela i olika genrer, och kanske inte alltid ombord med frontfiguren och kompositören Alex Turners visioner, speciellt gitarren som tar för stor plats och ofta sticker iväg själv. När den sällar sig till bakgrunden blir också helheten bättre. Det är hela tiden ett element för mycket som gör det mindre smakfullt.
De starkare spåren är de som får vara drömska och stämningsfulla, som på There’d Better Be a Mirrorball, Body Paint och The Car, då det är följsamt i det långsamt stegrande. På det här albumet kommer också Turners röst fram bättre och sångmelodierna känns mer genomtänkta. Då blir det en balans av vad de en gång var och vad de nu vill vara.
Det är tydligt på The Car att Alex Turner fortfarande inte riktigt vet hur han ska knyta ihop säcken. Det är ambitiöst, men lite för ambitiöst och man hade behövt rensa lite. Albumet känns inte helt färdigt, eller kanske snarare överarbetat. Men det är också typiskt Arctic Monkeys att behöva några försök innan de sätter det, därför tror jag att nästa album kommer kännas mer helgjutet. Men vid det laget är nog Turner redan på väg mot något nytt.
