Med den bombastiska attityd Arcade Fire visade upp när de släppte sitt förra album och sedan den sortens fleråriga väntan på nästa skiva som är typisk för stadiumband får Arcade Fire skylla sig själva över de uppskruvade förväntningar. Men även om skivlanseringar hamnat på Coldplay- eller U2-nivå har de musikaliskt hittills alltid varit närmare sin inhemska kanadensiska indiescen. Storslagna visserligen, men snarare på ett personligt känslosvallande sätt än ett dramatiserat Imax-sätt. Här har dock något förändrats.
När ett band kastar sig mellan en massa namnkunniga producenter brukar det vara ett säkert tecken på strategier för att desperat söka idéer, eller värre, att desperat dölja frånvaron av idéer. Vilkendera orsak Arcade Fire har att vingla fram stödda av än Steve Mackey från Pulp, än Geoff Barrow från Portishead och än Daft Punks Thomas Bangalter leder det som alltid till en spretighet som kan fungera i Spotify-tider men som motverkar upplevelsen av sammanhang och riktning.
Titelspårets Abba-konnotationer har redan identifierats av många, och med hitkänslan lånad från dem och andra uppenbara referenser, som Blondie, finns på Everything Now allt som behövs för det breda genombrottet. Här finns det omedelbara, det lättillgängliga, men när Win Butler med övertygelse sjunger att We Don’t Deserve Love på ett av skivans mest laddade och därmed bästa spår är det en utsaga som för första gången i Arcade Fires existens stämmer.
