Eric Palmqwist begravde Monostar och gick vidare på egen hand. Jag skulle ljuga om jag sa att jag sörjde beslutet speciellt hårt. Monostar var ett i raden av habila band man unnade framgång men vars låtar man aldrig kunde lägga på minnet.
Palmqwists solodebut är betydligt mer vemodig, akustisk och traditionellt amerikansk än vad jag minns Monostar. Den är sympatisk utan att vara präktig, kompetent utan att kännas musikhögskola och hantverksskickligt ihopsnickrad i största allmänhet. Med andra ord låter det rätt identitetslöst och grymt kontrollerat. Att Palmqwist inte vågat släppa taget i större utsträckning och gett sig hän de i grunden ofta starka låtarna är trist. Bromsen känns som den varit ständigt närvarande i studion, alltid i högsta beredskap att rycka ut så fort en låt, en slinga, ett ackord tenderat att bli väl spontant. Som lyssnare blir det därför svårt att jobba upp den typ av instinktiva eufori som musik skriven med mer hjärta än hjärna frammanar.
Nu är detta som alla förstått ingen partyplatta -- snarare tvärtom -- men oavsett genre lyser alltid hjärtat och passionen igenom i riktigt bra låtar. Visst, melankolin gör sig påmind allt som oftast på plattan (bäst och mest på bitterljuva [I]Angels[/I]) men sällan så kraftigt att man slänger sig efter fjärrkontrollen och repeatknappen. Precis som i fallet med Monostar är jag rädd att jag inte kan nämna en enda titel från plattan om någon frågar mig om ett halvår.
Skivbolag:
Artist:
