Anohni - Hopelessness

Patrik Forshage 11:30 8 May 2016

Några av dem som förtrollats av Antony Hegartys passion och änglastämma lär ha tappat bort henne när hon nu återvänder som Anohni, och ytterligare några är inte beredda på att hennes musik nu är elektronisk och beatbaserad. Det är deras förlust. För egentligen har hon inte gjort några stora avsteg, bara utvecklat musikens, arrangemangens och texternas dimensioner. Elektroniken är hårdare och tydligare markerad, beatsen är signerade Hudson Mohawke och stenhårda, och de kvarvarande kammarinslagen än mer finstämda. 

Skulle ytterligare lyssnare falla ifrån som följd av de mycket starka texterna må det vara hänt. För Anohni är uttalat politisk inte bara på identitetsområdet, och tar sig an övervakningssamhället i Watch Me, klimatfrågan i 4 Degrees och dödsstraff i Execution, som med sitt milda tilltal och sin upprepade lakoniska kommentar ”It’s an American dream” kan vara hennes allra bästa låt hittills. När hon i Drone Bomb Me låter en liten afghansk flicka vars familj utplånats i en tidigare drone-attack be om samma öde blir det nästan för starkt, och Obama är följaktligen inte en hyllning utan en anklagelse om övergrepp i strid och i ekosystem. 

Antony & The Johnsons tidigare album är fantastiska, men kraften i musiken och texterna på Hopelessness drabbar känslomässigt hårdare än någonsin. Till Anohnis intelligenta dansmusik dansar du med gråten i halsen och med bubblande ilska.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Mark Lanegan Band - Somebody’s Knocking

Att Mark Lanegan som få andra klarar att fånga essensen hos både Nick Cave och Iggy Pop vet vi sedan länge, och här är det mörkt och hotfullt som sig bör, med lager av gitarrer, mullrande pukor och tung elektronik. Det är mäktigt, suggestivt och… lite förutsägbart, va?

Berhana – Han

Berhana har lyckats hålla sin skimrande r’n’b under radarn sedan han debuterade med sin självbetitlade EP 2016. När Donald Glover, även kallad Childish Gambino, använde låten Gray Luh i serien Atlanta blev uppmärksamheten dock påtaglig. På debutalbumet Han lyckas Berhana inte bara presentera r’n’b som injekterats med psykedeliska och funkiga influenser. Hans bakgrund som manusförfattare bidrar förmodligen också till albumets konceptuella inramning som är minst sagt filmisk.  

Battles – Juice B Crypts

Juice B Crypts är den mest stressframkallande skiva jag har lyssnat på i år. Soundet består genomgående av gälla, osammanhängande och disharmoniska ljudeffekter från något oerhört enerverande datorspel i höghastighet eller, jag vet inte, Skrillex? Låtarna är i stor utsträckning helt olyssningsbara och för att vara helt ärlig så blev jag tvungen att hoppa över delar av vissa spår på grund av oljudsframkallad ångest.