Trippelrecension med Siouxsie och Deborah Harry
På sin sin PRO-kryssning i Ålands skärgård bestämde sig dam-gänget för att dryga ut ATP:n genom varsitt soloalbum, och tryggt tillbaka på äldreboendet började de med att bläddra i fotoalbum medan melodiradion skvalade dunkadunka på låg volym.
Debbie Harry snodde ihop discokryddad valiumrock, hupp, filtrerad genom ett syntetiskt budgetfilter från 80-talet. Det låter så jävligt att inte ens barnbarnen ids fortsätta charaden att hon fortfarande är en intagande primadonna, och sista spiken är rap-inslagen.
Annie Lennox snodde ihop soulkryddad pop, hupp, och lårbensbrotten fick den stela distanserade sångstilen att komma än naturligare. I sin privata Live Aid-ambition ringde hon in medlidande 143 gästsångerskor, från Madonna till Kikki Danielsson, men sista spiken är rap-inslagen.
Även Siouxsie tog avstamp i sina gamla minnen, men hon lyssnade noggrannare på radion och struntade i de gamla filmisarnas goth-motiv. Det gör Mantaray till ett genomarbetat och modernt vuxenalbum med (faktiskt!) hitpotential, där altsaxofoner, Motown-drumrolls och stråkar över det dova popmullrandet hade kunnat ge Amy Winehouse-associationer vore det inte för hennes numera stramt skorrande Marianne Faithfull-röst.
Det, mina damer, är att åldras med värdighet.
