and

Jag har sett John Martyn fler gånger än vad som är nyttigt - och varenda gång har det känts som om han vänt ut och in på sin själ, oavsett hur få vi var i publiken. En bluesman in i märgen, men samtidigt oerhört sparsmakad i sin musik. Trots att han är en av de mest uttrycksfulla gitarristerna i divisionen strax under Richard Thompson är det väldigt sällan han låter gitarren få huvudrollen. Rytmen är viktigare, som ledstång i det själsliga mörkret, och när han ska fylla ut ljudbilden gör han det lika gärna med glesa klaviaturmattor och syntetiskt blås. Det gör att hans plattor ibland känns en aning statiska och inte alls lika lössläppa ochintensiva som han är live. Men and. är en trevlig överraskning - helt klart mannens bästa på tio år. Den tar avstamp i det gathörn i Chicago där blues möter soul och pumpar suggestivt, medan Martyn sluter ögonen och sjunger sig i trans som en vit Pops Staples - eller sveper majestätiskt som Van Morrison på de bästa 80-talsalbumen. Han sjunger med en stor, lös stämma och får en ganska enkelhistoria som She's a lover att bli en mäktig kärlekshymn, medan Step it uphar ett smittande driv som hos Peter Gabriel innan han blev världsmusiker. Vem som bör köpa det? Alla som är svaga för Peter LeMarc, till exempel. Eller alla ni som köpt Blue Niles senaste och inte förstått hur engelskmusikpress kan ge toppbetyg. Det här är i samma skola, men med guldstjärna på axeln.