Den stora oron inför geniala banala frenetiska livsfarliga punkbands debutalbum är ju att de ska få för sig nånting. Att de utifrån uppskattningen av tidiga singlar (i Amyl and The Sniffers fall också sammanslagningen av deras två tidiga EP-skivor som 2017 felaktigt kom att uppfattas som bandets debutalbum) skulle drabbas av hybris och ha ambitioner att uttrycka andra och djupare sidor av sig själva. Eller att deras energi skulle tagit slut lika snabbt igen, och att debutalbumet därför skulle vara något bra singelspår och en lång räcka transportsträckor. Vi har sett sådana fenomen alldeles för ofta förut.
Men inte här. Amy Taylor och hennes tre kollegor från Melbourne verkar fullständigt oberörda av uppmärksamheten, och röjer vidare med oförminskad intensitet. Deras punk tar avstamp i den skitigaste New York-musiken från sent 70-tal - en punk som inte var rädd att storma in vare sig på glamområdet eller på Blue Öyster Cults territorier i sin jakt på den mest utstuderat arroganta attityden. Det låter som The Dead Boys förstärkta av Wendy O’Williams med en repertoar av The Damned- och Black Sabbath-covers på fyrdubbel hastighet, med riffen intakta men utan tid eller tålamod för intrikata finesser, och med utvikningar i rena hardcoreriktningar.
Utvecklingen sedan de tidiga tolvorna handlar om ett fetare sound, och - gulp! - längre låtar, men eftersom de fortfarande inte passerar treminutersgränsen är det ingen fara. Och trots att de spelat in i en riktig studio med en meriterad producent för första gången låter det fortfarande som i en instängd betongkällare med fukten från bandets och lyssnarnas utlevelse drypande från väggarna. Just precis det man önskade sig.
