Amyl and The Sniffers - Amyl and The Sniffers

Patrik Forshage 14:16 31 May 2019

Den stora oron inför geniala banala frenetiska livsfarliga punkbands debutalbum är ju att de ska få för sig nånting. Att de utifrån uppskattningen av tidiga singlar (i Amyl and The Sniffers fall också sammanslagningen av deras två tidiga EP-skivor som 2017 felaktigt kom att uppfattas som bandets debutalbum) skulle drabbas av hybris och ha ambitioner att uttrycka andra och djupare sidor av sig själva. Eller att deras energi skulle tagit slut lika snabbt igen, och att debutalbumet därför skulle vara något bra singelspår och en lång räcka transportsträckor. Vi har sett sådana fenomen alldeles för ofta förut. 

Men inte här. Amy Taylor och hennes tre kollegor från Melbourne verkar fullständigt oberörda av uppmärksamheten, och röjer vidare med oförminskad intensitet. Deras punk tar avstamp i den skitigaste New York-musiken från sent 70-tal - en punk som inte var rädd att storma in vare sig på glamområdet eller på Blue Öyster Cults territorier i sin jakt på den mest utstuderat arroganta attityden. Det låter som The Dead Boys förstärkta av Wendy O’Williams med en repertoar av The Damned- och Black Sabbath-covers på fyrdubbel hastighet, med riffen intakta men utan tid eller tålamod för intrikata finesser, och med utvikningar i rena hardcoreriktningar. 

Utvecklingen sedan de tidiga tolvorna handlar om ett fetare sound, och - gulp! - längre låtar, men eftersom de fortfarande inte passerar treminutersgränsen är det ingen fara. Och trots att de spelat in i en riktig studio med en meriterad producent för första gången låter det fortfarande som i en instängd betongkällare med fukten från bandets och lyssnarnas utlevelse drypande från väggarna. Just precis det man önskade sig.

Skivbolag: 
Artist: 

Håll er uppdaterade!

Gilla Nöjesguiden!

Vill du få veta precis allt som händer på nöjesguiden.se? Gilla oss på Facebook!

Gilla

Tidskriftspriset 2012

Nöjesguiden är Årets Tidskrift Digitala Medier 2012.

Läs mer

Fler musikrecensioner

Ala.Ni — Acca

På sina ställlen har Ala.Nis huvudsakligen helt instrumentfria andra album drag av mer traditionella körverk, som i renässansklingande Hide där en stråkkvartett tillåts utrymme bakom alla hennes välbalanserade stämmor, och i himmelska och synnerligen finstämda In the Land

Pictish Trail - Thumb World

På Isle of Eigg i nordvästra Skottland sitter den underfundigt underhållande psykedeliamusikern Johnny Lynch och funderar över livets stora samband. Den tumvärld som upptar hans grubblerier här beskriver hans som det paradoxala i att tummen är det som skiljer människans fysionomi från andra arters (så säger han) och därmed varit avgörande för evolutionen, och samtidigt är den kroppsdel vi använder för den artificiella verklighet som utgörs av mobiltelefoner och surfplattor, och som därför orsakar människans de-evolution. Nämnde jag att han är en psykedelisk humorist?

Spinning Coin - Hyacinth

Hur kan någon stå emot att falla pladask för den här sortens klassisk skotskt gitarrindie? Musik som utgår från Velvet Underground och som med krångliga gitarrslingor styr sina nerviga och ofta lite tröga popmelodier mellanlandar i åttiotalets Postcard-pop innan den med purfärsk aktualitet är framme i nutiden