Det finns en mantel att axla, och Amanda Jensson har bestämt sig för att hon snarare än till exempel Adele är rätt person att göra det. På Hymns For The Haunted finns en hel del som talar till hennes fördel. När det kommer till rökiga nattklubbsarrangemang finns till exempel inte mycket i övrigt att önska, och Amy Winehouse (ouch, där kom det oundvikliga namnet) skulle varit stolt över flera av de retrosoul-dukar hon tillsammans med Pär Wiksten och Björn Yttling målar upp.
Mot hennes patinerade röst går det inte heller att ha invändningar mot annat än kvantitativa, men att retrosoulsångerskor med liknande uttryck finns i varenda buske förtar inte det faktum att Amanda Jenssens lätt hesa auktoritet övertygar. Samma sak gör flera av de storslagna orkesterarrangemangen med stråkar och mäktigt blås, och Ghost till exempel skulle kunna vara en temat till en James Bond-film. Att 60-talsinfluenserna lika ofta skjuter bredvid målet med ett par årtionden bär inte heller den här recensenten emot, när ”exotiskt” burundi-trummande får Dry My Soul att låta som gamla Bow Wow Wow eller när manskörer tänkt att framkalla voodoo-rysningar istället väcker muntra Fun Boy Three-minnen.
Men de där storslagna referenserna (Billie Holiday, Edith Piaf, Bessie Smith etc) hon drar till med bottnar hon naturligtvis inte i, och när hon i den andan prövar att sjunga gospel blir det bara platt. Vad hon än säger och hur hon än klär sin musik är det nämligen brukspop Amanda Jenssen spelar, och det är där det uppstår en liten dissonans. För även om det är gott om potentiella hits här - de inledande tre låtarna är tänkbara singlar allihop - så finns det inget som kryper under huden, som biter sig fast, som gör avtryck. På den här sortens skivor faller ett tungt ansvar på det området på de Stora Balladerna, men trots att Illusionist inte backar för några hjärtekniparknep förmår den inte skapa några känslor alls.
Hymns For The Haunted är ett snyggt hantverk och god underhållning. Men den är alltför lättviktigt för att leva upp till Amanda Jenssens ambitioner och för att kunna leva kvar någon längre tid. Adele kan andas ut, alltså, och manteln förblir fallen.
