Alex Cameron har länge blivit kritiserad för att sakna emotionell nerv i sin musik. Om man tycker det känns det som att inte riktigt förstått varken hans musik eller konceptet att skriva ur karaktärer, vilket Cameron gör. En ny persona för varje album. Visst skapar det en distans, ibland är det till och med larvigt, men är man intresserad av smäktande, känslodrypande ballader kanske det är bättre att leta någon annanstans?
Det är få artister som kan skriva så fyndigt med ett kritiskt öga som Alex Cameron. Hans femte album Oxy Music är ett Lou Reed-stiliserat projekt. Lika knäppt och skruvat som innan, men denna gång en något allvarsammare tematik – beroende och amerikas opioidkris. Han hinner också avhandla teman som psykisk ohälsa, populärkulturens flockmentalitet och cancelkultur, med sociala medier som den främsta arenan. En satirisk samtidsskildring, lika dystert uppriktig som humoristisk.
Det är sant att musiken hamnar i baksätet, som när det är som sämst är en syntpopmatta och som bäst blir framåtdrivande indiepop. Den nio spår långa skivan är starkast i den första hälften. Men det är främst de välskrivna texterna och den unika tonen som griper tag. För Camerons konstnärskap är verkligen en frisk fläkt i musikbranschen, och jag tycker att det som helhet är hans bästa album hitills. Trots att han debuterade 2016 känns det som att han ännu har det bästa framför sig.
