Med Rank and File och True Believers tillhörde Alejandro Escovedo pionjärerna inom det vi kallar americana, eller på den tiden snarare cowpunk. När han numera skriver låtar tillsammans med lika meriterade Chuck Prophet finns det förstås inget att anmärka på avseende hans stabila storstadsrock eller texter där romantik och undergång bevakar varandra i en ständig terrorbalans.
Men även om han på det sättet kan påminna om artister som både Willy deVille och Tom Petty finns här en akilleshäl omöjlig att bortse ifrån. Produktionen. Det låter märkligt ålderdomligt, ungefär som nämnda artister lät under sitt stelaste 80-tal när dödgrävarproducenter som Eurythmics-David A Stewart med okänsligt blås, gapiga damkörer och billiga studiotrick förvandlade själfull musik till stötig och stiff syntetpop. Än värre är att den som är ansvarig för det mördande daterade soundet är självaste Tony Visconti, som med sina insatser för till exempel Morrissey annars visat att han inte tappat handlaget sedan glansdagarna med David Bowie och T. Rex, men som gör ett erbarmeligt jobb här.
I form av låtar som Sally Was A Cop finns alltså förutsättningar för Alejandro Escovedo att fortsätta göra grymma livespelningar. Som skiva är Big Station däremot en av hans karriärs minst angelägna.
