Aldous Harding — Designer

Patrik Forshage 00:00 23 Apr 2019

När hon släppte sitt andra album Party för två år sedan var Aldous Harding helt okänd utanför Nya Zealand. Men skivan levde ett eget liv, växte och spreds och blev så småningom utsedd till årets bästa album först av Rough Trade och sedan av än den ena och än den andra. 

Designer innebär inga besvikelser. Inspelat med John Parish även den här gången, och med en serie gäster som Huw Evans (H. Hawkline) och violinisten Clare Mactaggart bygger den vidare på Aldous Hardings dynamiska styrkor och innerliga sånger. 

Det finns en ständigt musikalisk spänning i hennes sånger, med en suggestiv groove i titelspåret, och även när hon gör mer traditionell folksång som The Barrel finns där en twist av oförutsägbarhet i röstdetaljer och andra subtila små ljudfinesser.

På några ställen lever hon ut sina Nico-fantasier lite för övertydligt, som i Damn, men annars är hennes allvar och röstmässiga spänst egen och unik.

Ändå är det först i Treasure som Aldous Harding slutar imponera och börjar bränna på riktigt. Det är en nästan naken sång, bara en nylonsträngad gitarr och enstaka pianotoner bakom hennes röst, i en sång precis så överväldigande stark som det vi under flera år envisades med att bygga förhoppningar om att Beth Orton skulle åstadkomma.

Skivbolag: 
Artist: 
0 Kommentera

Fler musikrecensioner

Middle Kids - New Songs for Old Problems

Middle Kids är ett av Australiens främsta up and coming rockband och har sedan sitt första släpp för två år sedan hyllats av musikrecensenter samt nominerats till prestigefyllda priser. Den snabba framgången har lett till en fullängdare och numera två EP-skivor. Det senaste släppet bär det roliga namnet New songs for old problems. Jag tänker ofta att band ältar samma problem och tonsätter samma funderingar till ny musik.