Aldous Harding — Designer

Patrik Forshage 00:00 23 Apr 2019

När hon släppte sitt andra album Party för två år sedan var Aldous Harding helt okänd utanför Nya Zealand. Men skivan levde ett eget liv, växte och spreds och blev så småningom utsedd till årets bästa album först av Rough Trade och sedan av än den ena och än den andra. 

Designer innebär inga besvikelser. Inspelat med John Parish även den här gången, och med en serie gäster som Huw Evans (H. Hawkline) och violinisten Clare Mactaggart bygger den vidare på Aldous Hardings dynamiska styrkor och innerliga sånger. 

Det finns en ständigt musikalisk spänning i hennes sånger, med en suggestiv groove i titelspåret, och även när hon gör mer traditionell folksång som The Barrel finns där en twist av oförutsägbarhet i röstdetaljer och andra subtila små ljudfinesser.

På några ställen lever hon ut sina Nico-fantasier lite för övertydligt, som i Damn, men annars är hennes allvar och röstmässiga spänst egen och unik.

Ändå är det först i Treasure som Aldous Harding slutar imponera och börjar bränna på riktigt. Det är en nästan naken sång, bara en nylonsträngad gitarr och enstaka pianotoner bakom hennes röst, i en sång precis så överväldigande stark som det vi under flera år envisades med att bygga förhoppningar om att Beth Orton skulle åstadkomma.

Skivbolag: 
Artist: 

Fler musikrecensioner

Maple & Rye - For Everything

For Everything är en långsam skiva som drar inspiration från Australien, en geografisk plats som sällan uppmärksammas inom de genrer som jag rör mig bland. I min värld tycks endast Londons mörka tvärgator och södra USAs motorvägar existera. Men Maple & Rye menar att deras verk är lika omväxlande som det australiensiska landskapet - urban stadsmiljö möter öken, möter regnskog möter berg.