. Istället gör han bara småtrevlig jazzfunk á la Steely Dan iklädd folksoulsångarens skrud. I det här fallet virkad grytlapp på huvudet och svart läderjacka. Joseph Malik, helt i blått, jeans, trenchcoat och slitna Clarks tar över efter etikettkollegan Victor Davies med ännu ett folksoul-album på tyska Compost Records. Där Davies sedan 1998 hade planerat sitt stora genombrott med att strategiskt släppa helt oemotståndliga singlar en gång om året för att sedan på sitt debutalbum tyvärr inte erbjuda så mycket mer än just de där singlarna, så har Joseph Malik varit ett stort namn på den skotska klubbscenen, men rätt anonym i övrigt. Därför kommer albumdebuten Diverse
farande som ett utropstecken i mach 3. När Zero 7s främste vokalist, Mozez, släpper sitt soloalbum så kommer det nog låta exakt så här sofistikerat. Elektroniskt och organiskt på samma gång. Maliks rytmer blåser upp dörrar till öppensinnade dansgolv, men Remy Shands tar dig inte längre än till soffan hos den du tycker om. Gott så. Det finns en än starkare tradition av jordnära folksångare hos Motown, tyvärr håller den alldeles för ofta rätt ojämn kvalitet. Minns gamle Tony! Toni! Toné!-sångaren Dwayne Wiggins Eyes Never Lie
eller Severin Brownes självbetitlade debut från 1973. Remy Shand och Browne har en del gemensamt, de är båda vita folksångare på en svart etikett, de poserar gärna med gitarren över axeln, och deras bästa låtar Take a Message
och Stay
är rätt snarlika. Men Remy kan inte riktigt bestämma sig om han vill vara Maxwell eller Lenny Kravitz light och landar till slut någonstans mellan Eric Gadds bästa stunder och Lewis Taylors sämsta.
