Heinz gjorde med lite assistans underverk med Olle Ljungströms senaste platta, och upphovsmännen påstod att det berodde på att de hade så mycket tid att de hann låta låtarna bestämma hur soundet skulle bli. Heinz står också för produktionen av Monostars debut [I]The Airport[/I] och har på kortare tid fått fram en välljudande blandning mellan studio och replokalsound toppad med sköna analoga syntar och grymma stråkar. Monostar har dessutom en utvecklad känsla för smittsam pop; förstasingeln [I]Speed Your Love[/I] är väldigt fin popmusik med tonårsdesperata körer och det finns ett par sköna mörka popballader, exempelvis [I]Send Someone to Love[/I] där Monostar snor Teenage Fanclubs gitarrer på ett farligt begåvat sätt. Sångaren Eric Palmqwist är bäst i de stillsamma partierna, då han, kanske för att han sjunger på rätt taskig engelska, faktiskt påminner om Nico. Och det är ju bra.
Allt detta måste kallas vid så trista adjektiv som begåvat och lovande, men albummässigt räcker Monostars material inte till, även om jag har svårt att sätta fingret på var det brister. De snabba låtarna är smittsamma, de långsamma är smäktande, men trots detta har de svårt att fånga mig ordentligt. Kanske för att texterna känns väl banala, eller för att referenserna till Neil Young blir övertydliga (på samma sätt som de kan göra hos ovan nämnda Fannies), eller helt enkelt bara för att helheten känns ofärdig. Bra, men alltjämt ofärdig. Den här unga gruppen (ingen av pojkarna är väl över 23 år) har dock gott om tid att hitta ett uttryck som inte bara fungerar utan dessutom engagerar. Fast det [I]är[/I] en bra debut.
Skivbolag:
Artist:
