Efter ett antal ganska taffliga plattor som lättast kan avfärdassom bleka kopior av Kyuss, Monster Magnet och alla nedstämt gitarriffandebands ikoner, Black Sabbath, har Fu Manchu äntligen fått till det på allvarmed sin nya platta. Allt är inte tip-top här heller, men av 14 spår klockarmer än hälften in på min lista över hur riktigt cool hårdrock ska låta.
Bandets ideal är daterat tidigt 70-tal, vilket går igenom allting: frånderas knarkiga wah-wahn, sologitarrernas förflyttningar mellan kanalernaoch de relativt sparsmakade Ginger Baker-trummorna till sångarens lagomsömniga stämma. De har dessutom glöden, passionen och viljan att markeranivåer och övergångar från vers/refräng med hjälp av övertydligtfläskdistade gitarrer, på ett helt annat sätt än Pantera, Sepultura ochannan drängmetall. Just det primitiva uttrycket älskar jagreservationslöst. Där visar bandet att de vill ge lyssnaren någonting somfår han/hon/det/de att skälva till.
Så länge det finns band som Fu Manchu kommer jag aldrig att ge upp hoppetom hårdrockens framtid på någonting annat än allmänhetens skuggsida. Dethär är riktigtbra grejor.Skivbolag:
Artist:
