Den kanadensiske sångaren och låtskrivaren Fred Eaglesmith berättade en gång för mig vad som är den effektivaste drivkraften för rock'n'roll: fattigdom och religiöst förtryck. Och han vet vad han talar om. Han växte upp i en väldigt sjuk religiös atmosfär och tvingades till kyrkan fem dagar i veckan, han gick i söndagsskola, han gick i deras privatskolor; förtrycket var massivt. "Det var som om soldater marscherade över mig", berättade han. När han var femton bet inte längre lögnerna på honom. Då lämnade han skiten, gav sig ut i Kanada, liftade, tjuvåkte på tåg, sov i diken, tog de jobb han kunde få. Och fick smak för friheten och de fria vidderna. Sedan dess har hans musik ofta handlat om allt det där som religionen inte vågar peta på, det där som finns mellan alla de rigida orden om himmel och helvete. De som talar om oss människor som enbart goda eller onda, punkt slut, aldrig om oss som ganska goda och lite onda. Som de flesta av oss är. Hans musik känns som om den ständigt är på väg bort från något, på flykt från olycka och ofrihet. Det är musik som rör sig över samma mark Bruce Springsteen gick på när han gjorde album som [I]Darkness On the Edge Of Town[/I] och [I]The Ghost Of Tom Joad[/I]. Men Eaglesmith sjunger bättre och hans historier innehåller färre plattityder och grabbiga nödutgångar. Dessutom omger han sig med musiker som tycks spela mer för sina liv än för sina löner. Tillsammans rör de sig i ett ljudrum som verkligen känns som ett rum, snett och vint och med dammtussar i hörnen, inte som en dyr, klinisk studio.
Han gör inget nytt, utan rör sig i kända miljöer och bland de gängse myterna. Hans förra album, omedelbart klassikerstämplade [I]Lipstick Lies & Gasoline[/I], hade som arbetsnamn [I]Hank Williams' Cadillac[/I] och är ett temaalbum om allt som rörde sig i Hanks huvud under den där sista olyckliga trippen till Canton, Mississippi. Sex, sprit, religiösa grubblerier, stukad kärlek och omöjliga drömmar.
Det är klassiska amerikanska teman, men få förvaltar dem så snyggt och så levande, och så känsligt, som Eaglesmith. Han gör manlig musik som ändå är allt annat än macho. Det är bara muskulös, obstinat och väldigt stolt musik. 50-Odd Dollars har gitarrer som biter som ilskna hundar, men de mästerligt berättade historierna om samhälleligt förtryck, utanförskap och vanlig, simpelt urspårad kärlek rymmer också romantik och ömhet, lust och tårögd längtan. Och aldrig blir detta tydligare än när han i [I]Crazier[/I] bönfaller kvinnan han tagit till det instängda, mörklagda motellrummet att göra något galet, som att slå sönder ett fönster; något som kan skingra apatin och den kvävande saknaden efter kvinnan som lämnat honom. Hon som alltid gjorde det som var galet och oberäkneligt. Hon som säkert aldrig ens tänker på honom längre.Skivbolag:
Artist:
