Som "the second best" efter USA har engelsmän alltid haft ett "nu ska fan vi visa er-komplex" och ambitionerna om att gång på gång starta världens bästa rockband. Och det har funkat flera gånger. Stones, Beatles, Sex Pistols, Clash...
Numera känns det som att engelsmän alltid har publiken i åtanke. Hur stökigt det än är meningen att det ska bli så kommer de plötsligt ihåg publiken. Precis innan gitarrsolot blir längre än konventionen och innan instrumentaliseringen når de höjder som ofta karakteriserar bra amerikansk indierock, så anpassar de sig, håller igen, tar refrängen en gång till och tänker på Beatles. Jag tror att det är därför jag alltid tytt mig till den amerikanska scenen. Skit i mig och gör vad ni känner att ni måste -- jag står nog ut, ska ni se. Vi ses efter det där 10 minuter långa, outhärdliga gitarrmanglandet -- jag kommer att sitta och le gillande därborta i soffan så länge. Jag vill anpassa mig och inte bli anpassad efter. Jag blir hellre överskattad av Halo Benders än underskattad av Oasis.
South är engelska. De ligger som första rockband på den engelska hiphop/dans-etiketten Mo' Wax. Jag vet inte alls varför Mo' Wax har fått upp ögonen för rock eller vad det kommer att leda till men de har gjort ett ganska bra val.
Jodå, även South underskattar mig och de följer konventionen. De kräver inte för mycket av sina lyssnare och de kan formeln -- psykedelisk engelsk rock som inte trampar på otåliga tår eller tänjer på publikens gränser. Men just idag är det något sådant jag vill ha. Och det låter riktigt OK i mina öron. Publikanpassat, inom ramarna, men bra. Verves tidiga skivor är en tydlig influens och de kommer knappast bli beskyllda för att vara nyskapande. Det gör mig ingenting. South har något jag behöver, en motreaktion från en värld jag aldrig brytt mig om. Förresten, hur var egentligen senaste Blur-LPn? När ska Pulp släppa nåt nytt? Och kommer jag undan med att köpa alla Oasis-plattor nu?
Skivbolag:
Artist:
